På cykeln eller på stolarna sittande

Så läser jag ännu en bok om Jolo, Jan olof Olsson. Författaren Vibeke Olssons pappa som dog 1974 bara femtiofyra år gammal.
Hela tiden står det, hela tiden tänker man: Hur hann karln med allt? Men ändå, femtiofyra år, man hinner en del. Han reste, en skrivande människa jobbar bra då.
Alla som skriver om Jolo verkar vara överens om att han var en gigant, en mästare. Och han var nog i tiden, en tid som bad om att bli upptäckt och beskriven och tidningar och förlag som ville publicera. Givetvis är det annorlunda idag, möjligen är det likadant också.
Jolo var stilisten med blicken för dom små udda detaljerna. Så kan det vara. Hans texter kan kännas daterade, antagligen för att dom är det. Men ett skrivsätt som känns självklart att använda sej av idag var nog betydligt mer udda och nyskapande då. Och jag gillar verkligen äventyrsromanerna om De tre från Haparanda. Och jag tycker om hans bok Leningrad-S:t Petersburg, om Köpenhamn, Irland och England, och korta betraktelser i Stockholm och övriga Sverige. Det finns en bok om USA som jag inte läst.
Kanske har Claes Hylinger läst Jolo, kanske det. Den medverkande betraktaren.

Det är dom dagarna nu, efterkrigstiden. Jag läste Lars westmans Det sjunger om Sinatras dojor. Trevlig. ja ... trevlig, Saltsjöbaden på femtiotalet och så får man vara där en stund.

Michael Nyqvist skrev ju en bok, När barnet lagt sig. Ett fult omslag som skriker köp köp köp snaskigheter och jag tänker på Agneta Sjödin och andra kändisar som tror sej vara författare för att dom skriver mer eller mindre själva, för att förlagen vet att deras böcker säljer på namnet. Nu har jag bara läst delar av Sjödins böcker. Habilt, kanske.
Man kommer aldrig förbi att man måste bevisa att man är mer än bara ett namn som säljer.
Man kommer aldrig förbi att det givetvis finns kändisar som kan skriva. Och Michael Nyqvist är skådespelare, han har läst och funderat och haft synpunkter på fler manus än jag kan räkna baklänges. Det borde vara en bra utgångspunkt.
Och jag snubblade in i Michael Nyqvists bok på det våta golvet i stadsbibliotekets entré, tvåveckorslån. Skeptisk. Det visade sej vara en sorts tankebok, utvecklingsbok, om man så vill. Självbiografisk. Mycket gripande utan att vara det minsta sentimental på flera ställen. Boken bygger visst på ett sommarprogram, det kan man nog ana. Det finns ju olika sätt att skriva en bok och det är inte alls omöjligt att Michael Nyqvist valde det rätta.

Till detta har jag lyssnat en hel del på Neil Diamond.