Dö som en man, sa jag ...

... hette Bengt Ohlssons första roman, bibblan på gymnasiet. Rida på en gris var den andra. Jag köpte Jazz är farligt på rea och fick Solo som pris i en novelltävling. Den där lilla stunden av närhet minns jag som mycket bra och Se till mig som liten är skulle jag recensera, jag läste och tyckte om men sålde boken innan jag hunnit skriva recensionen. Det var dom dagarna. Vägs ände gavs ut på ett mindre förlag och så var det en stockholmsbok. Jag tyckte om Gregorius men det säger ändå stopp, jag känner ett ofrivilligt motstånd. Jag känner: Så nu har jag gjort mitt, Bengt, nu har du en massa andra som kramar dej. Vi var ju lite mer karga i vårt förhållande. Men jag läste DN varannan vecka bara för att få dina krönikor. Kul att det går bra, jag kanske läser några av dom nya böckerna vad det lider.

Det kanske bara är åldern. Men det är nog barnen. Dessa ständiga förkylningar. Det är verkligen på gränsen att jag tyar, att vara en säck som ska bli en ballong varje morgon och ändå pyser långsamt ut luft och det måste bli vår, det måste bli sommar, jag måste få dom pengarna, jag måste lösa den där grejen, jag måste få tag på den personen.
Men ... så har det ju alltid varit.

Jag lyssnar mycket på Ebba Forsbergs Cohen.
Jag tänker mycket på Sade och hur jag bara kunde tänka på kvinnor som satt och kopplade telefonsamtal när jag lyssnade på Smooth operator på den tiden när man lyssnade på den, på den tiden när kvinnor satt och kopplade telefonsamtal.
Min Gud, det är verkligen så, att det är åldern.

Söndagarna har jag lärt mej att hantera mycket bra. Nu är det cirkusskola klockan två sen sitter Elsa och jag på Ölkaféet med glass och frukt, någon öl, memory som Elsa gör med vykort, och kortleken, trettioett. Mormor och morfar har lärt upp Elsa. Jag minns min mormor och farmor, vi spelade också trettioett. Sen blev det Kasino, eller Kasina som farmor sa. Hon sa även päror. Jag planerar att lära Elsa Kasino lagom till Spanienresan i juni. Under Spanienresan i februari får trettioett duga.


Snoret har slutat rinna. Nu sitter det där det sitter mellan ögonen och hela vägen ner i halsen. precis när jag hade kommit igång med simmandet två gånger i veckan igen. Nu har dom slutat med kalsonger under badbyxorna på Kockum Fritid, då ska ju inte jag komma och snora ner hela bassängen.

Men söndagkvällarna. Tio sätter Wermelin igång i P4, det allra bästa radioprogrammet. Allt han kan, allt han brinner för. Alla låtarna och kopplingarna. Dom senaste veckorna har sen Niclas Levy tagit över efter elva, porträtt av Cat Stevens, Paul Simon och Leonard Cohen. Det får ju en gammal visrockare att go bananas. Så har jag det fullt bland snoret i huvudet, och novellerna som väntar på den exakt sista finishen, två noveller i alla fall, jag drömmer historier om dom nära nära verkligheten och jag sover eller är vaken och vet inte vilket allt är konstigt.
Snart går boken i tryck och under våren kan man köpa den hos Adlibris. Bra.
Nu har det börjat snöa och jag ska cykla till stationen och till Landskrona, en promenad i Borstahusen och sen klockan sju är det bibblan, näsdroppar precis innan.

Andi Almqvist berättade om när Janne Knuda skulle spela på Bakfickan på Köpenhamnsvägen, han var nojig, kom fram till Andi, han hade hört ryktesvägen, han var desperat.
"Du, Andi, har du nässpray?"