Jag skiter i det nu

Jag vet inte om jag har mindre kännedom om Norge än om Sverige. Jag bor i Skåne, jag kan västra Skåne, och Lund och Österlen hjälpligt, Sjöbo kommun hjälpligt. Jag kan Göteborg hjälpligt, och Stockholm. Jönköping som en ficka i ett par byxor som inte användes så mycket, som jag hittade i en av många gamla väskor, i en skrubb nånstans. Jag kan Jönköping som jag kan Lars Gustafssons författarskap, men han skrev bra i Expressen idag.
Jag kan Oslo som jag kan Hamburg. En sorts kärlek byggd på drömmar, faktiska besök och litterära upplevelser. Jag har varit fler gånger i Hamburg än Oslo, längre tider i Oslo. En gång.
Då åkte vi båt dit, Tove och jag. Hon började bo i ett kollektiv i en källaren och jag trängde mej nog på när hon skulle starta ännu ett nytt liv. Hon flög kanske bättre, brydde sej mindre, var kanske bara yngre. Jag var fegare. Jag var kanske kärare. Jag borde kanske sagt det. Jag vet inte om idag hade sett annorlunda ut i så fall. Sånt är konstigt att tänka på. Om jag hade valt den dörren istället …? Simsalabim?
I alla fall så tycker jag att programmet Skavlan är orättfärdigt hyllat om man vill ha mer än halvinrepeterade lagomjobbiga frågor som ger överdrivet stora rubriker talade ut erkände bla bla bla. Men även kvällstidningarna verkar ha tröttnat på den flinke gutten. Jag menar, Al Gore, hans välslipade fasad får vi inte, Gud i himlen, skrapa på.

Jag skiter i det nu.