Halländsk buskis

... så det får mej att tänka på en annan gång när det var snö och vi eldade i en tunna på altanen, Myran, Adde och jag. Sen tog vi oss in till Halmstad och Halmstad är ju Halmstad med allt vad det innebär. Vi hamnade på Harrys (tror jag, om det fanns då) och sa att vi var på skidsemester och vi luktade givetvis rök, inte vanlig cigarettrök som var vanlig på krogen då. Vi luktade hederlig en- och björkrök och lite annat smått och gott och vi hade väl varsitt konstigt klädesplagg som mina och Addes föräldrar använt på sjuttiotalet. Som var snickar- målar- gräsklipparkläder nu. Utsvängda byxor och tajta tröjor, Eldarkläder.
Nästa dag var vi på Vallåsen eller Kungsbygget och åkte lite skidor, jag fick en lift mjukt i ryggen eller huvudet. Inget har varit sej likt sen dess.

Och Magnus Ödmark har ju bott mycket i Halmstad. Nu har han flyttat till Ystad. Dom kommer nog bra överens, Halmstad och Ystad. Eller så träter dom på grund av sin likhet. Jag är förtjust i båda städerna även om jag skulle vilja ta upp kartongen och skaka om den titt som tätt, det får inte bli för städat.
Det får hellre vara som i Magnus Ödmarks böcker.

... och det får mej att tänka på Båstad och jag tror inte att jag någonsin sett havet så, som då när det hade varit midsommar och jag hade stannat ensam kvar i huset där utanför Halmstad och vi hade suttit i hagen högst upp och jag hade väl tagit av mej min kavaj, sparkat av mej båda skorna ... nä nä, det var snott från en låt av Lasse Berghagen. Men jag hade haft tvåhundra spänn i kavajen och det var mycket pengar på den tiden. Och nu var kavajen försvunnen i hagen som var mycket stor.
Så jag längtade efter henne.
Så jag tog mammas gamla cykel och mammas gamla kappa och började cykla. Det var sisådär fyra mil till Båstad, sommarkväll som blev natt och jag måste ha varit väldigt ensam eller kär eller både och.
Men utanför Mellbystrand ändrar ån form och sanden flyttar sej och sanddynerna är höga och det var bara jag och dånet från havet som tog sats från Atlanten.
Jag skulle vidare över Hallandsåsen sen, när jag kommit fram till Båstad. Batterierna i freestylen hade tröttnat och åsen var som ett omöjligt berg.
Jag gick in på taxistationen utan pengar med mammas gamla kappa på, tajt och lång. Nu hade jag behövt dom där tvåhundra kronorna. Men jag fick lämna cykeln i pant och blev körd till Ramsjöstrand där hon fanns kvar den gången.