A day in the life
På den trettonde dagen var förkylningen äntligen hanterbar.
Motvilligt har jag fått skjuta upp och skjuta upp.
Så idag, på den trettonde dagen sprang en svart katt över vägen borta vid Zlatans kåk till. Men med vita tassar. Jag cyklade vidare, barnen på skola och dagis.
Och först i kön bland pensionärerna som också väntade på insläpp till Kockum Fritids simhall. Tio i nio, det magiska klockslaget.
Och vi är alla lite stressade.
Och jag hade snitsen kvar, först av alla i en alldeles stilla bassäng. Sen kom skolungdomarna, och dom slöa pensionärerna, och en som crawlade. Resten simmade jag förbi. Kände mej ganska rask ändå.
1200 fick räcka.
Och nu började vattengympagalningarna också dyka upp.
Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, och in och torka mej i bastun.
Och det är då jag vill hoppa i plurret igen, men nu har ju gympatokstollarna invaderat totalt.
Cyklade till bibblan och redigerade lite roman.
Så kom solen, och jag köpte bröd och korv och två lättöl, satte mej vid groddammen nedanför bibblan, där var det sommar.
Och nu sitter jag vid datorn och gör ändringar innan jag ska hämta dom små liven.
Kanske gör vi potatisgratäng.
6 comments:
Detta e en sådan fin opretentiös blogg, att det blir högpoesi för mig.
Det gläder mej, men se upp, nog har jag pretentioner finurligt gömda i bakfickan.
Svar: precis så. Texterna växer inifrån och ut, obemärkt nästan. Till slut förstår man storheten. Det vanliga med de stora bloggarna är att göra tvärtom, att basunera, men med vad? Ofta inget. Texterna krymper, utifrån och in.
Jag uttryckte mig klumpigt innan.
Jag vet inte om det var klumpigt,tack i vilket fall.
Jonas - om du läser detta kan du väl kontakta mig angående 15 augusti på Österlens folkhögskola
kh@sterlen.fhsk.se
Katrine
Post a Comment