Kvalitet och känsla och ... alldeles underbart

Kanske är det bara så enkelt. Att när jag var så liten i Asmundtorp. Att det enda jag kommer ihåg är morfar i min och Anders säng, läsandes en serietidening.
Att det enormt stora kassettbandet i bilstereon spelade Simon and Garfunkel.
Att allt startade där.

Du skulle se mej. Detta var innan Lasse Berghagen. Och det är efter Lasse Berghagen.
Du skulle se mej. I en annan värld. Alldeles för ung och försjunken. Simon och Garfunkel.

Som dom säger i filmen G: "Tänk dej ett fullsatt Madison Square Garden ..."

Tänk dej ett fullsat Madison Square Garden: Paul Simon och Art Garfunkel i oktober 2009. Bridge over troubled water. Så glada. Så ödmjuka. Så förbannat bra och lyckliga.

Paul Simon är givetvis geniet. Men Art Garfunkel, den rösten. Just när alla andra hade spruckit, sjunger han så skört och rent. Han är ungefär sjuttio år.

Det måste vara där allt börjar för mej. Det måste vara där allt slutar.
I kvalitativ skönhet.

Jag tänkte skriva om Eric Saade. Han säger att han är en riktig artist. Jag tycker att han ska krama ur handduken han torkar sej bakom öronen med. Igen och igen.