Ska nya röster sjunga

Vi har aldrig pratat med varandra.
Men, mannen, den gamle mannen vid havet nere vid Sibbarp.
Första gången jag såg honom bodde vi på Södra Förstadsgatan, 2002 eller 2003. Mittemot där Lidl ligger nu, mellan Södervärn och Dalaplan.
Det var där den gamla kvinnan bodde, hon var åttiofyra. Hon hade bott i huset sen det byggdes, 1929. Dom hade flyttat från Möllevången dit, med häst och vagn. Hon hade blivit retad för att hon skulle flytta ut på landet. Till mellan Södervärn och Dalaplan.

Mannen där vid bänkarna vid havet vid Sibbarp. Kallbadhuset har väl funnits en tid. Jag brukade se honom med rullstolen som han långsamt förde framåt, där hans hustru satt. Genom gräset till den ena bänken, alldeles nära vattenbrynet. Jag satt på den andra bänken. Tysta tillsammans såg vi solen gå ner bakom Köpenhamn.

Jag återvänder alltid dit. Mannen också.
När vi hade flyttat till Limhamn 2005 såg jag honom igen, ensam med en käpp. Ingen rullstol, ingen hustru. Men solen som gick ner så sorgligt vackert. Och jag som så gärna ville prata. Men jag är mer en betraktare. Och, vad vet jag, vem han pratade med inuti sitt huvud. Vem var jag att störa.

Och rullstolen tillbaka.
Häromdagen såg jag honom igen. Jag visste inte att man kunde bli så gammal. Någon (hans son?) körde rullstolen och jag vill tro att det var samma som hans hustru en gång satt i.
Och solen gick ner, igen.