Du ska bli nåt, Plast
Jag lyssnar på Plasts sång.
Jag lyssnar på Ge mig mitt liv nu.
Jag lyssnar på Sent en lördagkväll.
Jag lyssnar på Ingelas sång.
Jag lyssnar givetvis på Barn av vårt tid. Och sen en gång till.
Sen lyssnar jag på Plasts sång igen. Och sen en gång till.
Sen börjar jag läsa Morgan Allings snyggt skrivna bok Kriget är slut (jag har inte kommit så långt). Den utspelar sej i Göteborg, eller, i förorterna. Dom förorterna som Nationalteatern besökte med sina pjäser/musikaler.
Dom satte ord på vad vi tänkte och kände.
Ja, jag växte upp i en annan sorts förort, ett ganska burget fiskeläge. Det förändrar något, men inte mycket.
Nationalteatern satte ord på vad jag kände och tänkte.
Jag skriver på romanen som aldrig vill ta slut. Det är så mycket jag vill sätta ord på, hur han och hon tänker och känner, vad som formade dom. Det är svårt, men det ska gå.
"Jag vill bara komma in till land", sjunger hon i Ingelas sång.
Det finns styrande krafter som pratar om flum, om att människor som halkar snett har sej själva att skylla. Att allt handlar om eget ansvar.
Det finns många som tycker att det är väldigt enkelt: Det är bara att ta sin säng och gå.
Dom människorna vet inte ett skit.
Dom människorna borde ta sitt feta ointresse och gå.
2 comments:
Sällan har jag tyckt så mycket om den göteborgska dialekten (jag talar den själv) som när Ulf Dageby sjunger "Barn av vår tid". Jag gillar (bland mycket annat i den sången) att han inte väjer för dialekter och svordomar utan bara låter aggressiviteten och ilskan liksom välla fram.
Det är en fantastisk sång. Förutom Landskrona och Malmö är Göteborg den svenska stad som står mej närmast. Jag bodde där också en kort tid och försöker komma dit så ofta det går. Mina barn är tillverkade där.
Post a Comment