The Guns of Brixton

Så lyssnar jag på Clash igen. Och en gång skrev jag en roman som till stor del handlade om Joe Strummer och hans inflytande på Karola och Sonny. Jag tog bort dom delarna sen, det blev krystat.

När Pogues spelade på The Town and Country i London 1988 (tror jag, Saint Patrick´s Day) var Joe Strummer med. Jag har videon från den spelningen. Kirsty MacColl var också med, är också död. Joe Strummer gav små presentationer av alla medlemmarna i Pogues. Det var så snyggt gjort, en människa som älskade musik.

Nu händer det igen, Margaret.
Nu hatar dom er så att dom håller på att spricka, Torkild, för det kommer förr eller senare till LA också, lita på det. Man kan inte kuva en så stor del av befolkningen med oresonligt orättvis politik hur länge som helst. Den sista droppen kommer alltid.
Och jag är helt emot våld och plundringar. Men jag förstår frustrationen
Och vad gör Cameron?
Jodå, fler snutar, hårdare tag, patetiska utspel där han skyller på ligisterna. Och, dessutom, indragna socialbidrag.
Jodå, det löser säkert allt i ett längre perspektiv.
Eller?
Eller, är det kanske så att vi i västlandet har kåtat upp oss så mycket på vår höga standard att vi skiter i den tredjedel av befolkningen som ständigt blir misshandlad, på alla plan.
Nä nä, vill man så kan man.
Kan man gräva en brunn med bara händerna? Och om, sinar inte vattnet ändå?
Det är så förbannat lätt, Cameron, Reinfeldt, Björklund, Strandberg, Sarkozy, att glömma att lyssna på Barn av vår tid. Det är så lätt att fiska röster hos dom som ni tycker betyder något. Det verkar så skrämmande lätt att ständigt mena att man är ofelbar, att det är flyktingars, arbetslösas, outbildades eget fel att dom till slut spricker. Medan ni sitter på pengabunken och inte har en aning, inte bryr er ett dugg. Makt makt makt, kontroll kontroll kontroll, är det verkligen så jävla kul att vara omtyckt av egoister som inte bryr sej om politik och hatad av dom ni skiter i? Fast, som sagt, dom skiter ni ju i. Och kom inte och prata om ideologi, kom igen när ni vågar visa er i, och förstå, verkligheten. Ni är förrymda söndagsskolebarn som borde spärras in, eller, snarare, ni är ju redan inspärrade. Ni borde släppas ut.

Och. Jag försvarar aldrig våld. Jag bara förstår varför det uppkommer. Jag bara tänker att någon i ledande ställning borde tänka: Varför blir det såhär? Varför händer det gång på gång? Om man kan mänsklighetens långa historia.
Nå, varför händer det, är det för att allt är rättvist? Och dom stygga är stygga, helt enkelt? I så fall, vem är dom stygga? Ja, jag vet, föräldrarna som inte heller fick någon hjälp i onödan.
Ja, jag vet, det är så lät att skylla på samhället.
Men om nu inte samhället vill ta ansvar för sina svaga medborgare, varför ska då dessa medborgare bry sej om samhället och dess lagar?
Så kan jag tänka. Samtidigt som jag tycker att människor ska ta eget ansvar. Men så enkelt är inte livet för dom som är födda av dom som är födda av dom som är födda av dom som ingenting har.

Det var 1988 och jag var nitton år och vi bodde i ett ockuperat hus i Brixton. Och om någon har hört detta förut så är det för att jag har berättat det förut.
Vi var väl åtta eller nio som bodde i huset (jag och min kompis bodde där bara några veckor). Alla andra kom från Nordirland. Ingen ville väl egentligen bo där. Men vad skulle dom göra. Thatcher hade tagit jobben till London, hyrorna var mycket höga. Det var ganska många som var höga. Alla jobbade inte. Det fanns en håglöshet och en hopplöshet.

Man pratar om det idag, dom som vet något och är intresserade. Om predestinering. I tidig ålder blir barn (för dom är fortfarande barn) på olika delikata sätt medvetna om att dom har ingen chans, inte en jävla chans. Och man blir det man är satt att bli, chanslös.
Så säger du: Alla har en chans, det är bara att kavla upp ärmarna.

Han hade en så aggressiv gång, skotten som jag inte minns namnet på. Han hade fru och barn i Skottland och ville tillbaka dit. Men jobben fanns ju i London. Beaver tog kofoten under skinnrocken och vi gick ut. Jag var en snorunge som hade gjort en del men ändå oerfaren.
Vi var inne i en del hus, men alla saknade el. Skotten blev mer och mer frustrerad. Till sist hittade vi ett tomt hus med el. Grannarna var vanlig engelsk arbetarklass, antar jag. Dom tittade ut genom fönstret och skrek att dom skulle ringa polisen, det hade nog jag också gjort.
Då brast det för skotten som började skrika: Fuck you! Fuck you! Fuck you!
Sådan frustration och ilska skapas av ett inhumant samhälle. Så har det, historiskt sett, alltid varit. Men få i ledande positioner orkar försöka förstå eller bry sej. Därför slår det tillbaka, men på fel människor. För dom trygga är ju fortfarande trygga och alltid någon annanstans, och det verkar vara det viktigaste.