Scar Tissue

Jag vill hävda att jag vet en del om missbruk.
Nykter eller ej, det är ofta ett helvete.
Det värsta och svåraste är att missbruk är så skönt i början, den skönaste stunden är att vara i ruset. Just det, i början. Sen är det inte så förbannat lattjo.

Den självbiografi som Anthony Kiedis skrivit tillsammans med Larry Sloman (Scar Tissue) är på inget sätt ett litterärt mästerverk. Men, herrejävlar, vad tagen jag blir emellanåt.

Jag är inget större fan av Red Hot Chili Peppers, men under läsningen märker jag hur många låtar jag faktisk har tyckt mycket om under åren, fortfarande tycker om. Och när jag tittar på tidiga upplagor av gruppen går jag verkligen igång på intensiteten även om det inte är min musik. Jag tycker mer om när dom gör nästan rena poplåtar, nästan ballader. Jag tycker mycket om Anthony Kiedis sångröst, när han är känslosam. Man brukar ju alltid prata om tidiga Springsteen och så vidare, men jag får erkänna att jag bätre gillar Chilli Peppers från cirka -90 och framåt, några låtar per platta.

Anthony Kiedis är (verkar det som) helt öppen och ärlig. Han berättar om en crazy uppväxt där farsan introducerade honom för marijuana när han var elva, och något år senare tillät samme farsa Anthony ha sexdebut med hans (farsans alltså) unga tillfälliga flickvän.
Det finns ingen bitterhet i boken.
Det finns bara historier om musik, tjejer och droger droger droger. Och död.

När boken släpptes (2004) hade Anthony Kiedis varit nykter i fyra år. Han berättar det som jag alltid känt, det som är så svårt för dom flesta andra att riktigt förstå. Det är bara missbrukare som kan förstå hur missbruket fungerar.
Andra kan vara hur välvilliga och välutbildade som helst. Men dom kan inte förstå. Dom kan verkligen inte det.
Anhöriga kan se mycket och lida ofantligt mycket, det är inte det jag pratar om. Ni ska veta att i princip alla missbrukare lider så av att skapa lidande för andra människor, man skäms och hatar sej själv.
Allt man kan få höra: Skärp till dej nu! Hur kunde du, du var ju ren, varför förstörde du allt igen!
Det hjälper inte ett skit.
"I samma stund som man har sagt 'Hörru, det här är vad du borde göra' till en alkoholist eller narkoman, då kan det ingenstans leda."
Så skriver Anthony Kiedis och jag kan bara hålla med.
Återigen, det finns så många godhjärtade människor som vill hjälpa missbrukare, men det är inte så man gör. Allt måste ske av missbrukarens egen vilja.
Det är inte lätt för någon, missbrukare eller anhörig. Missbruk är en djävulsk sjukdom, men allt är inte svart, om någon trodde det.
Anthony Kiedis vet vad det handlar om, betydligt bättre än jag.