HD - söndag

Nils Schwarz recenserar Lukas Moodyssons senaste bok i Expressen och berättar en historia: ”En kvinnlig norsk filmregissör har hört av sig och vill att han (Moodysson) ska skriva manus till en spelfilm om flyktingsituationen i Europa. Moodysson är tveksam, han känner att han lever alltför långt från flyktingarnas verklighet.”

Det tar tid att lära känna en stad. Kristian Lundberg har skrivit sitt Malmö länge, likaså Fredrik Ekelund.
Jag skriver om människor i min närhet. Men friserat, förfulat. Jag skriver om det jag ser, innanför och utanför mitt huvud.

Jag har bott i Malmö i nästan tjugo år. Jag skriver om invandraren i närbutiken, han som alltid pekar på mina hörlurar när jag handlar tidningen eller yoghurt. ”Vad lyssnar du på?” Och redan där kolliderar vi inte, möts vi. ”Bra musik bara ...”, säger jag och dörren pinglar elektriskt och jag cyklar till Kockum fritid där jag simmar, nära Västra hamnen. ”Nä, det är inte många gamla kockumare kvar nu”, säger en gubbe i bastun och någon snurrar en handduk och luften snurrar och svetten snurrar och blandas. Men det verkar han inte märka. Han som brukar ligga längst upp, den tjocke mörke som alltid bär svart T-shirt och i vattnet plaskar han som vore han i nöd. Han kanske är i nöd. Eller, han kanske har något att dölja. Jag har råkat se ärret en gång, alldeles rött från midjan upp över magen och bröstet. Jag tänker bara på krig. Han kanske har anlag för yrsel. Han kanske har ramlat från en stege när han rensade stuprännor, oturligt ner på en tunna med vass och rostig kant.
Men jag kan bara tänka på krig och vet ingenting och jag borde kanske inte skriva om mannen.
Jag menar: Det finns redan alldeles för många författare som berättar dåligt om saker dom inte känner till.
Jag menar: Jag kan ju skriva om kvinnan som aldrig simmar, bara står stilla vid den grunda delen av bassängen. ”Det är ju inte demokrati”, säger hon på bred malmöitiska, ”att dom är med i riksdagen, så får dom ändå inte vara med och bestämma.”
Jag menar: Jag är en lat författare. Jag gräver där jag står och skriver om det.
Jag skriver om alkisar och knarkare, om deras läkare. Jag skriver om entreprenörer och en cykelhandlare med halsen avskuren.
Jag cyklar mot Möllevångstorget och jag kan skriva om när jag blev rånad vid Triangeln, skriva om konstnärinnan som mördade soldaten, hennes pappas mördare. Hon hade inte fyllt tio då, i det som blev Kroatien. Eller han som delar ett stånd på torget med vänner eller släktingar, som kör båt på sommaren åt en man som gjort sej en förmögenhet på att hyreshus han äger förfaller.
Jag kan skriva om alla glada promenader på gatorna mitt i natten.
På måndagarna cyklar vi till Folkets park där min äldsta dotter går på cirkusskola. På vintern brukar vi åka skridskor i samma park.
Jag vill ha en helare bild av Malmö. Jag vill läsa alla. Jag vill läsa den verkliga historien om överklassen, medelklassen, den utanför schablonerna.

Den viktigaste boken som jag inte kan skriva är redan skriven. Den heter Jag är Zlatan Ibrahimovic.

Det ansvar jag gett mej själv som författare i Malmö: Jag vill skriva till förståelse och förändring.

Det tar tid för mej att förstå det jag vill skildra. Som mycket ung i Landskrona skrev jag låtar och historier om städer utan namn. Något äldre i Malmö skrev jag om Landskrona, på landsbygden skrev jag om Malmö och tillbaka i stan kunde jag berätta om den dräpte grannen, om pyromanerna och skottlossningar och knivslagsmål på vischan där jag ofta kände mej otrygg.

Två eller tre gånger vikarierade jag som SFI-lärare, då blev jag kallad Storken på ett språk jag inte förstod. Och när Zlatan ska sälja sitt hus på Limhamnsvägen skrivs anonyma kommentarer i Sydsvenskan om att bara strutsar kan känna sej trygga i Malmö.
Jag lärde mej en gång om skrivande: Skriv verkligheten och hoppas att läsaren förstår och hjälper till på vägen mot revolutionen.
Jag gräver där jag går.