arbetssångerna: Det var våren som kom. Det var livet som kom, på ett alldeles nytt sätt. Jag bodde i lägenheten på hörnan Öresundsg/Timmermansg. I Landskrona. Det är ganska exakt tjugo år sen och man kunde, den natten den morgonen, känna en lätt pust från våren. Jag hade ingen dator. Jag hade inga strategier. Jag var bara en ung ung man som hade blivit lämnad på hösten, av bandet av tjejen, lämnad hårt och skoningslöst, slängt alla masker. Alla fasader var nedmonterade. Men jag hade en svart skrivbok. Jag hade i oktober några månader tidigare, dagen efter, i misären, suttit på Akropolis och skrivit på riktigt riktigt för första gången, rakt från hjärtat, utan påklistrad fabricerad kvasistil, bara innerlig finess. Nu skrev jag jordigt sant det sista, en roman ... ekologiskt, utan konstruerade tillsatser. Rakt och ärligt, rakt och ärligt. Och jag hade ingen dator och det var visst mars, tjugo år sen och det kom en vår igen, och jag lyssnade om och om igen på Leonard Cohens 60-talssånger, igen. Och jag tänkte att så självklart vacker och hårt är det. Och fönstret öppet och ett stearinljus som fladdrade och jag skrev klart en roman, min första, och den känslan, den känslan, av fröjd av stolthet, får mej fortfarande igenom de kämpigaste skrivperioderna, livsperioderna. Det är det som gör att jag kan resa mej, igen, igen. Att en gång sett ljuset.