Det är omvälvande dagar i livet. Den lätthet många av mina favoritförfattare använder sej av, att steppa så graciöst över iskalla djup, så lätt lätt lätt, att snava falla drunkna. Jag läser mitt eget manus nu. Ibland blir jag glad stolt nöjd. Jag skriver som jag. Jag skriver lätt roligt charmigt om svårt tungt mörkt. Men det som är dessa dagar, som gör dem så nya och friska och fräscha. Är Paul Auster, som jag läser för första gången. Alla dessa år, Paul, som jag beundrat dej utan att ha läst ett smack, sett några filmer bara. Jag kommer ihåg, Paul, när jag började på skrivarlinjen på Fridhem, 1993, och du var en gud en hjälte en idol, för alldeles för många. Så för mej blev det att krypa under stenen och idka annat. Så länge jag har väntat, på att det äntligen skulle bli vi, att stunden skulle vara inne. Och nu ligger jag i badet och vill aldrig gå upp, med dej, Paul. Sunset Park, med vilken enastående lätthet och berättarglädje du kliver över avgrunden.