vidare ändå: Så tungt. Så sorgligt. Så vackert. Så skönt. Jag skriver en bok nu. Om de västerländska barnen. De som inte få må dåligt. För det finns andra som mår sämre. Och vi är föräldrar nu. Vi som vågade ändå. Skaffa barn. Trots allt. Vi som trodde att det skulle bli bra när Sovjetunionen blev fria kapitalister. För då var ju allt frihet. För då fanns ju inget farligt kvar. Så vi har inget att klaga på. Så ledsamt. Så orättvisst. Så bortkastad potential för solidaritet.