Jag minns att jag hade en hippieaktig väska, som kom från ett lyxhotell i Tunisien. Detta skedde i en tid när de flesta pojkar skickades till regementen för att leka krig när de var arton. Bli män. Jag och Windy kom till Ängelholm för att göra lumpen. Sommaren 1988. Jag förstod inte hur dumt det lät, att jag hade tänkt mej min militärtjänstgöring utan vapen. Men så hade jag menat. Så när det kvinnliga befälet ropade upp mitt namn för att hämta vapen sa jag nej. "Vapenvägrar du", sa hon. Jag minns att jag bar sandaler och en röd tröja. "Ja, det gör jag väl", sa jag. Så blåögd var jag är jag. Utan vapen inga krig. Så vid tvåtiden lämnade jag regementet, köpte några folköl i affären vid busshållplatsen. Jag smakade inte särskilt någon frihet. Så vid tvåtiden tog jag bussen tillbaka till Landskrona och mötte upp med Maddi. Jag minns den tiden, hur unga män ifrågasatte min vapenvägran. Sa att jag var en smitare. Att det var fel att de skulle behöva försvara mej. Så infantilt, fulla pojkar på lumparresor till Helsingör. Jag kallades till förhör och undersökning (vapenvägran, inte totalvägran), kunde en människa som inte ville skjuta vara frisk. Jag gjorde vapenfri tjänst sen, hemtjänsten och kontorsarbete i Malmö, Värnhem och Rosengård.