grundsångerna: Jag håller på att slutföra en roman. Det finns ett grundackord. Det finns en geografins, själens, människans karga ensamhet. Det finns en sorg. Det finns saknad, något förlorat. Det finns alltså Pelle Ossler. Hans sånger är många gånger kompakt mörka. Det funkar ofta lysande i fyra fem minuter. Men i romanen På väg till Charlotta Anderson finns också humor, slap stick, burleskeri, basebollvåld. Och fart, det finns en fart. Det är alldeles nödvändigt. Man kan inte stillsamt hotfullt mala över tvåhundra sidor. Eller: Ingen kan mala så underhållande som Pelle Ossler. Jag måste svänga in på andra vägar också. Eller: Det är alltså, helt enkelt, skillnad på en sång och en roman. Men: Det finns ett grundackord, det finns en grundhistoria. Och där har jag låtit Pelle Ossler höggradigt inspirera. Det finns en födelse. Det finns en död. Det finns en lergrav.