favoritsångerna: (... och jag vill skrika och skrika och skrika, och jag är fjorton år och jag vill kunna karate, eller boxning, eller åtminstone ... judo. Att falla mjukt, böja sej bort.) Och det fanns en kompis som blandade och gav så långsamt, på den tiden när vi spelade kort på andra våningen. Och de flesta av oss hade bråttom att vinna tillbaka pengar vi hade förlorat. (... och jag vill cykla och cykla, eller åka moped, motorcykel, bil ut på piren och det ska vara fullt med folk och det ska vara slalom och just innan vattnet ska virvla in, ska jag, lugnt lugn lugn, öppna dörren, hoppa ut, dyka spjutrakt ner, simma under under, bort.) Och det var de kalla dagarna. Och vi hade alltså bråttom, tomma fickor brann av inga pengar. Och kompisen klagade på att han frös, att det var därför han blandade och gav så långsamt. Och kompisen kallades således Alaska. Kylan i Alaska. Kylan i Lou Reeds röst, ilskan bakom tänder i de sammanbitna käkarna. (... och det är bråttom bråttom bråttom, går jag så långsamt mot henne, och hela inuti i mej rusar, huvudet susar, allt kan försvinna, jag måste, måste måste måste, hinna. Lukten av en annan sorts brända kottar, en annan sorts barrträd, på studsande mark, du studsar alltid tillbaka upp.) Frustrationen. Frustrationen. Jag har varit där. Att stillsamt, hotfullt skära och bränna med blicken, med texten, med sången, med livet. Det är vad jag strävar efter: Att kom inte och sätt er på mej på det oförskämda viset, kom inte med den attityden. Jag ger dej ingenting då. (... och mjukheten, mjukheten, ge mej bara den hårda mjukheten, och du ska vara given.)