Saturday, October 26, 2013

Beroendecentrum

Här är vi alla systrar och bröder, nickar tyst eller hälsar tyst: "Hej", förstående: "Jag vet, jag har också varit där, och där och där och där. Jag är här nu, ständigt i processen, mörker, ljus, mörker", nickar vi till varandra och: "Jag kan ju känna, men det kommer inte ut, det bubblar stilla och tjockt istället, det kommer inte ut", skakar vi sakta våra huvuden, "vi som hade så mycket liv", och någon har kommit fel, är onykter, full eller stenad, ryckig, bråkig, gråtig, och vi tittar tacksamt och avundsjukt och överallt finns behållare med servetter. Överallt stumma tårar. Onykter, full eller stenad, eller allt samtidigt, borde vara på våningen under, akuten. För häruppe, på andra våningen på Beroendecentrum, är vi alla systrar och bröder, kämpande nyktra. Vi klandrar ingen som har kommit fel, vi hoppas att de också ska komma hit en dag. Till det som blev kvar av det reducerade livet, men ändå livet. "Vit sol idag", skiner rakt in, lågt, "den är speciell, den vita solen ...", säger min terapeut, "markiserna sköts automatiskt", säger hon, det brukar vi prata om när det är sol, när jag har svårt att komma igång, när hon sitter och tittar på mej, väntar vänligt. Jag pratar om att jag tycker om att sitta i solen, att den ger mej ro. "Jag satt ute i tisdags", säger jag, och försöker fånga en tanke jag hade då, om att försöka klara livet. "Nä, jag vet inte", säger jag och har den låga solen i ögonen, alltid lite andfådd efter cykelturen, alltid ute i sista minuten, men alltid i tid. "Det är väl ganska bra, ofta känner jag mej bortskämd, mina små skitproblem, liksom, att jag kvider för inget, men ..." På det lilla bordet står en hårdpappersbox med mjukpappersservetter. "Jag tänker inte på det alltid, men ofta, nästan hela tiden, någon del av hjärnan tänker på det hela tiden, men jag känner mej gnällig då, men det tar så mycket kraft ..." Jag tar en pappersservett. Det är nästan bara här jag gråter nu, några få tårar, stilla. "Nä, det är svårt", säger min terapeut, "att efter nästan två år förklara att den är en så stor del av livet fortfarande, alkoholen, att kämpa mot den, att få andra att förstå ...", säger hon. "Man ska ju vara frisk, trevlig, liksom ...", säger jag. "Du blir aldrig frisk, Jonas", säger hon och det är nästan bara här jag gråter nu. "Ja, och all gammal fylla", skrattar jag lågt, "att den tar så mycket plats, ibland är den allt jag har ..." Och just när solen går i moln, surrar markiserna ut och täcker allt det gråa och det är ett konstlat ljus från lamporna, men det är ett ljus.

No comments: