Monday, October 21, 2013

ska nya röster sjunga

Här går jag och är som vanligt, genom åren vandrande som en tidlös vålnad, samma kläder, samma skor, samma vaga uppsyn, och där står hon och spelar tvärflöjt och det doftar inte ljummet regn, inte värme från asfalten, gruset som tidigare rök, det doftar bara jord. Jag vill ju vara fri. Att stå på tå och inte nå, att vilja ha men inte få, att gå och gå och gå, och inte komma till dörren. När alla andra tror sej större, och viktigare. Och det är i drogerna och spriten du slipper vara försiktigare. Jag vill ju vara fri. Och jag läser Annika Perssons fina bok om Lena Nyman, blir sorgsen och arg, läser Annika Perssons och Lena Nymans bok om Lena Nyman, Jag vill ju vara fri, och har den i huvudet när vi cyklar genom Pildammsparken och jag frågar Anna: "Har de blivit fler?" (Alltså: färgerna och löven.) "Ja." "Och fler på marken?" "Ja, de blir jord och föds igen", säger hon, och pekar på där de ätit bullar efter att ha varit i skogen och letat troll, eller spår av troll, och vi får grönt och grönt och passerar stationen, Möllevångstorget där människor i stora rockar och kappor samlar frukt och grönt från marken, mosad mat, mosade liv, kommer till Folkets park och det finns nästan inga karuseller kvar och det blir ständigt nya tider och när Anna tränar cirkus är hon glad och jag cyklar bort till min triangel, de tre second-handaffärerna på södra Södra Förstadsgatan och det är gamla kläder men jag vill vara ny och där står en tjej, kanske tjugofem, kanske trettiofem, och hon har flätor och ser ut att kunna spela tvärflöjt, som en sådan ordentlig duktig tjej som jag alltid varit rädd för, är rädd för, de som förr eller senare kommer att genomskåda mej, och Lena Nyman hade påsar fulla med papperslappar, utkast till memoarer, och ibland (nog med sprit i kroppen) var hon magnifik och stolt, men luft pyser och hon blev liten och det är då, du vågar inte resa dej på tå, du vågar inte stå, men jag hittar i den tredje affären äntligen en jacka som skulle kunna vara något för mej, men då kommer en pojke kring arton eller nitton och harklar sej: "Ährm, det är min jacka." "Jaha", säger jag och ler och han ser ut som datanördarna gjorde när jag gick i gymnasiet, grågrönsspräcklig maskinstickad tröja, för korta jeans som sitter illa över häcken och skrevet och hans kompis provar en sådan lång oljerock med axelklaffar och jag ler igen men pojken ler inte tillbaka, "men är den till salu", frågar jag och nickar mot jackan, skojar lite lågmält i butiken, tänker jag, vänligt, farbroderligt, men pojken bara ser rädd och osäker ut och går bort till kompisen i långrocken och loafers och jag tänker: Stackars gossar, första gången ute på stan själva. Och det är hos Myrorna och det är ett blandat klientel, unga gamla, svarta vita och de säljer serietidningar och jag får en snilleblixt som i en serietidning, en lykta som tänds och jag tänker: Aha, det är jag som är konstig, kanske hotfull. Det är de som är de unga nu, de nya, såna hipsters, kanske, och jag måste lära mej det om och om igen, från början gång på gång: "It´s hip to be square." Obviously.

No comments: