Tuesday, October 08, 2013

Han verkade vara en bra kille

"Här! Tomas Ledin i Sportradion!"
Puh, med banjo. Jag tyar inte.
Det finns en musikrecensent som jag annars gillar, men som brukar hävda att vissa delar av Lars Winnerbäcks karriär är musikaliskt jämförbara med Pogues. Hallåja.

Hedda var också tandläkarunge, en sån jag träffade på resor här och där i min ungdom. En sån jag började brevväxla med, skickade blandband.
Nä, jag måste stänga av Tomas Ledin, han är säkert jättesnäll och god, men dålig.
Men Pogues.
Pogues ja. De enda i sitt slag, med den stringensen, den lössläpptheten, den sorgen, glädjen, kaxigheten, skörheten, skönheten. Svänget.
Men Hedda, han skickade Einsturzende Neubauten, Cocteau Twins, Triffids innan Born Sandy Devotional.
Och en gång ett svart och blått Sony med Lloyd Coles Easy Pieces och Pogues Rum, Sodomy and the Lash. Det var Pogues andra skiva och den första med Philip Chevron.
Detta hände i mitten av 80-talet, sedan dess har Pogues alltid funnits i mitt liv.
Shane, så klart, och Spider, busgrabbarna så lätta att tycka om på avstånd. Och grannpojken Jem Finer, och den hårt arbetande James Fearnley.
Men så har han också varit där, mannen med hatten i nacken. Philip Chevron som skrev Thousands are sailing, den kanske finaste sången om fattigdomens uppbrott och längtan och drömmar, och litenhet.
Idag dog han efter att ha blivit friskförklarad från cancern, men sedan sjuk igen, och ... borta, 56 år. Sorgligt.


No comments: