Thursday, October 17, 2013

På väg till under korkeken

Jag låg i soffan på natten för ungefär tre veckor sen, framför teven, en så kallad tjock-tv som jag fått av Jannes mamma. Det var den där hösten 2011 när min överkropp gjorde ondare och ondare. När någonting höll på att spricka. När vi åkte bil till trakterna kring Ask och det var tal om en mycket längre resa, till Palestina, i ambulanser. Och nu, med facit i hand, var det ju en passande tanke, att färdas i ambulans.

Men jag låg i soffan, då för ungefär tre veckor sen, och hade svårt att komma till ro och somna, halvkassa amerikanska kriminalserier och det var då tvånget satte in: Du måste sova, du måste upp imorgon.

Jag cyklade till radion tidigt på morgonen för ungefär tre veckor sen. Jag satt i fikarummet med ryggen mot henne, jag såg henne inte, så började hon prata och jag kände igen rösten, Gun Bergbring på trygg skånska, och disktrasor, hon skulle kunna prata om disktrasor med oförstörd hängivenhet, och jag tänkte på 80-tal och min mamma och syster, morgnarna med Radio Malmöhus i vår skolungdom, Skånska orter och ord, varför heter Malmö Malmö? Jo, det är ju för att den där ungmön sprang kärleksblind till ett rendezvouz på den blåsiga slätten och möllans vingar fångade henne och skyflade henne ner i processen och ut kom hon mald.

Jag satt på Limhamns torg för ungefär tre veckor sen och solen sken och regnet föll och jag skulle senare ta cykeln till bryggan och ett av de sista baden, men nu ville den trevlige journalisten fotografera och han var rädd om sin stora fina kamera och regnet, och solen som sken in mellan trädens blad och han knäppte men det blev inte den bilden, jag undrar hur den bilden blev, jag kände mej så hemma i solen och det våta under trädet och bladen som fortfarande var gröna.

Och senare den dagen för ungefär tre veckor sen satt jag på bänken och regnmolnen hade flytt långsamt bort och det var stilla och bara solen kvar och jag hade just avslutat ett samtal med en annan journalist och jag hade ännu mera just badat och kommit upp och det var helt stilla och jag skulle göra flera intervjuer och jag gör dem för att det ska blåsa i elden, få grytan att puttra och alla ska veta att jag kommit med en ny bok och den ska sälja och det ska glida varma knivar genom smör och det har varit släppfester och träffa folk och det har visst varit trevligt och jag försöker vara trevlig och kanske lever jag mer eller mindre det livet jag vill leva, men det är (tyvärr) nästan bara där, under korkeken, som jag känner mej riktigt lugn.


Första recensionen - Kvällsposten
Oscar Hijuelos död (och Mambo Kings)

No comments: