Hårda bud

Willy Vlautin är ingen galen ryss. Han är mer en härdad amerikan, mer en lillebror till Daniel Woodrell, min andra tuffa litterära nya vän denna sommar och höst.
Willy Vlautins stundtals sargade kvinnohjälte (och de andra) i Norrut (Bakhåll) kämpar med livet, att stå ut och överleva, i Reno, Nevada.
Jag har läst en hel del Auster och Roth, Yates, finlirarna, dessa månader. Lätthetens balansdansare över den jämntjocka kvävande ångesten.
Men Willy Vlautin är rakt ner i det. Svärtan är ett normaltillstånd, en lakonisk humor någonstans. Men slagen, hakkorsen, panikattackerna, självskadorna, spriten, amfetaminet. Livet på det som många tror är botten, omänskligt, bara misär, är också något annat, är också flera färger, nyanser.
Som i Henning Mankells Elden-böcker. Och Elsa och jag läser andra delen av tre om Sofia i Mocambique. Lyckan av att vakna i hyddan på det stampade jordgolvet av tuppen som snart ska gala.
Lyckan av att höra mamman och småsyskonen sova bakom skynket, och storasystern som sover alldeles bredvid, hennes lugna andetag. Hennes hår att fläta senare, i torkan, i fattigdomen, i misären, med två bortsprängda ben, död och AIDS.
Men lyckan av varje morgons besök, av den andra storasystern, den döda, den sprängda i slamsor.
Att som Willy Vlautin och Henning Mankell skildra detta mörker, med en hoppfull ton ändå, utan att vara det minsta sötsliskig. Det är tjusig litteratur i sin allra finaste innebörd.
(I bandet Richmond Fontaine spelar Willy med gitarren så att säga felvänd.)