Nä, jag går hellre åt andra hållet

Jag ska ta dej dit där det i det blåsiga Skåne finns ett stilla hav och min yngsta dotter är hos en kompis och hoppar på en studsmatta ovanför en vattenspridare som vajar fram och tillbaka, den kittlande känslan av att allt kan vara kul, i alla fall just nu, och det räcker och min äldsta dotter och jag cyklar bort till Sibbarp och vi pangsar bänken med våra handdukar och Elsa har bråttom till badet och en äldre dam kommer och frågar om hon också får plats att sitta och jag säger självklart och flyttar tyg och ibland kan jag känna att livet tynger, att det bara blev som det blev och inte allt det andra. Så är det förbluffande stilla med en fjärran doft av mjukglass och Elsa hoppar och hoppar och dyker och jag blåser upp mej och tänker att kanske gav jag henne åtminstone det: att älska vattnet. Och ... gör uppror, mitt barn. Du behöver inte skrika, men gör dina små uppror. Så i det stilla blåsiga Skåne finns det alltid ett upproriskt hav under ytan. Det var bara det.