Sug i dej det sista

Det är augustis sista skälvande dagar och jag tänker på våren 1994 när jag sökte in på Skurups folkhögskolas skrivarlinje. Jag hade gått ett år på Fridhem och skulle bli publicerad i Gedins gruppantologi -94. Jag hade kommit en bit på vägen men märkte att jag hade långt kvar att gå, så mycket mer att lära.
Det är augustis sista skälvande dagar och jag lyssnar på Da Capo  (som spelar låtar från förr, verkligen förr, 20- 30- 40- 50-talet och ibland men sällan något modernt från 60-talet) så att tänka på 1994 är inte nostalgi för mej, det är modernt och fräscht tänkande på dagar som var igår, och förutom ett personligt brev skulle man skriva en prosaberättelse med titeln En berättelse om mörker. Det var inte svårt. Jag är en ljus människa som alltid haft mörkret nära, jag är inte alltid tillfreds med mörkret, men jag känner mörkret, jag har inga problem (och hade det inte 1994) att skriva om det. Jag har till och med väldigt svårt att skriva om ljuset även när jag bestämt mej för att verkligen göra det.
Men jag är en ljus människa.
Jag är en positiv människa.
Men det var vår 1994 och jag skulle skriva en dikt också, med titeln Augusti. Och jag har inte kvar den. Men jag minns att den upprepade raden: "men vi sög i oss det sista" vid två tillfällen. Att den handlade om en kärlek som eventuellt höll på att ta slut, definitivt en sommar som tog slut, slitna solblekta handdukar.
Och det är augustis sista skälvande dagar och visst blåser det men det är mest sol och ganska varmt och jag cyklar och på vardagarna simmar jag på Kockum fritid, packar och slänger saker inför min flytt, och jag badar i Öresund som alltid blir saltare på slutet. Jag suger i mej det sista. Tre gånger idag. Amatörerna är försvunna, trängseln borta, bara vi som älskar varandra kvar. Vi känner inte varandra. Men vi förstår varandra. Vi förstår att man aldrig ångrar ett bad, att man alltid stiger upp frisk och inombords stolt.
Och det är augustis sista skälvande dagar och det är också vemodet (och kanske starten), det är en mild desperation, varje dag, varje bad kan vara det sista på länge.
Jag brukar bada några gånger i oktober. Men det känns tveksamt i år. Det är en kyla som sprider sej över världen, Europa, och Sverige (jag såg den obehaglige människohataren Richard Jomshof på teve idag, det är så vidrigt att se hur smidigt han krumbuktar sej och hur självsäkert han vet att så många svenska idioter köper hans skitsnack där han vänder allt mot människor från andra länder som många gånger är mycket mer bidragande till samhället än hans puckade sd-väljare, om det nu är det man ska diskutera och inte bara anständig jävla självklar solidaritet).
På måndag åker jag till Stockholm och där jag brukar bo finns det natur just runt knuten, skog och sjö, så jag ska väl suga i mej det sista sötvattnet också, innan hösten kommer och ställer krav.

Så skriver du en bok

Vad det lider ska jag slutföra den långa novellen (eller korta romanen) som utgår från krogen Square side nära Möllevångstorget i Malmö. Det är en ensam människa i fokus. Men det är ett myller av röster. Från rännstenen eller nästan rännstenen (eller från en sunkig krog som äger en förbluffande medmänsklighet), skulle kanske någon säga. Kanske det.
Jag gav ut en novellsamling 2010 (Till Killor with love) och den långa novellen (som går under arbetsnamnet Skrik) skulle kanske varit med där men hann aldrig bli klar.
Och den är inte klar än.
Den har bara vandrat vidare, vilat och kommit tillbaka. Alla rösterna. Alla människorna som vill prata, som pratar efter någon några öl, piller, vad det nu är, den psykiska ohälsan som strålar som galen från vissa.
Jag har spenderat mycket tid på krogen, full, halvfull, halvnykter, spiknykter. I sällskap, som en kung ibland. Ofta ensam.
Jag har gett ut tretton böcker, många av dem skrivna på krogen (inte helt och hållet, när jag ska skriva klart en bok behövs ett skrivbord, en dator och timmar timmar timmar, men de första idéerna, de första utkasten, alla människorna, alla delar av dialoger, monologer, mässor) och det handlar alltså inte om journalistiskt arbete. Det handlar om att jag har druckit, starköl, mellanöl, lättöl, alkoholfri öl, ginger ale, kaffe, vatten, ätit lunch (helst lax, jag älskar lax) och tagit fram min tidning, min bok, mina skrivböcker (dagboken och bokskrivboken), lyssnat på musik i min hörlurar och stängt av ibland, lyssnat på samtal, glott på människor, läst klotter på toaletten, bara suttit där och ibland får jag feeling och skriver i en sorts trans. trams och viktiga saker, mycket jag skrivit har oredigerat hamnat i böcker. Man ser sej omkring, lyssnar och tolkar och låter fantasin flöda och! man har en idé om vad man vill åstadkomma, och man sätter in attacker och skriver och man skriver med glöd och kunskap och passion.
Och man har en öppen tanke om att betrakta andra människor, se dem med öppet sinne, inte göra dem fulare eller dummare eller vackrare eller klokare. Bara höra historierna och bygga ut dem, göra dem större (kanske, eller inte, men till dina egna) och till litteratur.
Ja, ni som vill skriva en bok. Där sparade ni några tusen som skulle gått till nån sorts skrivcoach (fast det kan ju kosta att gå på krogen också men jag tänker på vad Mulle sa på nittiotalet när han brukade bjuda mej på några öl på Bullen: "Vadå, Jonas, nu fick jag snacka med dej för nån hundring istället för att betala en psykolog tusen spänn." Sen tog jag flera av hans historier till min bok Och fortsätta vidare bort).

Hela mitt liv

Någon gång cyklade jag men oftast tog jag bussen till Borgeby där jag städade en skola på kvällarna (och någon gång tidiga morgnar när jag slarvat dagen innan). Det var på hösten och det var ingen bra höst den sista på 1900-talet. Jag var inte i bra form. Jag städade så fort som möjligt för att hinna med bussen tillbaka till Malmö så fort som möjligt. Det var gamla krokiga lokaler och jag drack folköl så fort som möjligt och lyssnade på radion (jag var ganska ung då, så det var P3) och Thåström gjorde comeback på svenska och det var som mitt huvud var fullt av En vacker död stad, intensiteten, desperationen, mitt liv i ett skakande nötskal. Städer när jag blöder och ibland hade jag åkt till Göteborg eller Stockholm och jag hade så klart vänner men det var ändå som ensam människa jag såg mej, alla tankarna och samtalen med mej själv i mitt huvud.
Det finns andra artister och författare som alltid funnits med mej, som berättat saker för mej. Som varit min klokare äldre vän. Men Thåström är nog den ende som jag följt från allra första början (nästan, första låten var Ung och kåt och jag halkade väl egentligen in på riktigt först med Kärlek & Uppror), från när han startade, varje period i mitt liv har han funnits där, ibland irriterande men alltid ärlig mot sina egna intentioner. Men trevlig (som när jag på 80-talet var dryg och frågade om jag fick spela på hans gitarr, tjatade och menade att jag hade en jävligt bra låt som han borde höra och han bara log sådär snett och sa att det hade jag gärna fått men gitarren var tyvärr nerpackad).
Jag slutade i alla fall (ganska dramatiskt som så ofta på den tiden) som städare på den där skolan och hösten blev till december och jag träffade henne som jag skulle gifta mej med och vi fick nästan elva fina år och två barn och när jag satt och skrev i den där boden för några år sedan spelade jag in ett band med låtar från olika Thåströmperioder som jag tänkte ge min dotter när hon fyllde tretton och det gör hon i januari och jag får se hur jag gör (hon kanske måste hitta sina egna vägar), men, igår stod jag där i trängseln på Stortorget och såg honom sjunga igen, och det var dovt och magiskt och mycket känslosamt och kanske är Kort biografi (med litet testamente) det finaste jag någonsin hört.

Skaderapport

Det är tisdag och klockan är sju och jag har varit upp en halvtimme. De andra sover (fast kanske inte hunden som jag hör trippa på parketten ibland). Vinden blåser. Solen skiner. Det är tredje veckan sen jag började simma igen efter renoveringen på Kockum fritid, renoveringen av mitt nyckelben.
Det var ju i slutet av maj. Jag kom ju hem så sent med tåget från Stockholm och jag hade ju så bråttom för att hinna med bussen ut till Limhamn. Och jag hann. Men jag hade ju för lite pengar på åkkortet. "Jag kör om tre minuter", sa busschauffören, "du hinner kanske in och fylla på det." (Såhär i efterhand, tänker jag på busschaufförerna i Landskrona, de snälla som inte tutar om man inte börjar cykla på gult vid trafikljusen, som vinkar när man går av, som inte grymtar och - jepp, jag drar alla över en kam, hela Malmös busschaufförsstyrka är elaka och alla i LA är goda, det är tidens trend, att enbart fria eller enbart fälla, och jag är en man av min tid - kör ryckigt och upp på trottoarkanter och tränger cyklister av vägen.) Så jag sprang ju i det fläckvisa mörkret med min ryggsäck, lilla väska och dator och sneddade vid trapporna vid ingången till Centralen och där är en ramp för barnvagnar och rullstolar och just där snubblade jag ju, och bröt nyckelbenet.
Och det har blivit torsdag nu och jag vaknar ensam igen tidigt på morgonen men solen skiner och måsarna har lugnat sej och jag badar i frånlandsvindens svala hav och jag ska skriva vidare på boken som ska komma i december, packa vidare inför flytten och det ska bli lunchtid och det skulle inte förvåna mej om jag hamnar i hamnen i Klagshamn och äter lax efter cykelturen.

Gå och dränk er!

Det skriker ett skrik i mitt bröst
en alldeles främmande röst
som inte är jag
men som är bra
för nu måste vi döda
för nu måste vi hata
för nu måste det sluta att blöda
jag kan inte prata
min tunga blir alldeles skev
hur blev det som det blev
vem snodde gåsamors slev
vem röt
vem slutade äta gröt
hur blev det annan sorts brunare gröt
bortskämda fascister
snorungar utklädda till nazister
slipsprydda sverigedemokrater
folkhemmets ashålsavarter
idioter idioter idioter

Det finns en botenlös lera
det finns de som knappt kan existera
det finns de som gräver för att leva
det finns så smärtfyllda djup
ni borde aldrig få existera
Och all denna röra
Och all denna sörja
Gå!
Gå ut genom dörren och börja ... att ta ert eget liv
så som det ser ut nu
titta ut
ta ett första kliv
jag vågar, vågar du?

Till Kockum Fritids simhall och bastu

tillbaka i kakelfabriken
där inget nånsin är grått
och alla tysta skriken
som arbetarna kvad en gång
är sen länge en bortglömd sång
(de gamla bastumännen, tunga pungarna
är utbytta mot västra hamnen-ungarna)
är delfiner som hoppar i ljusblått
glömda är de som aldrig fått nåt
och jag gräver ner paniken
jag känner den inte här
jag flyter i klorfyllt vatten
som jag älskar doften av
som friheten i ett hav
jag är kär
i solen som slår genom fönstren
i boken jag skriver på
i henne jag tänker på
jag är här
min hjärna som snurrar i natten
älskar sitt lugn under vatten

Fuck it!

Jag hade kunnat skriva enkelt och lättläst (inte alls säkert lättsålt, sånt vet man aldrig, det är inte det jag pratar om) men jag skiter i det. Varenda gång jag försöker skiner solen och jag kan inte se datorskärmen, eller så bajsar en fågel på pappret i skrivboken när jag sitter utomhus och gör havet alldeles för vackert. Så jag säger: Fuck it! Jag skriver inte för att ni ska slippa ha sex för att ni bara måste läsa vidare. Jag skriver för att jag en gång såg en man i nyinköpt skjorta i brunt och orange och vitt med alldeles för stora kragar, bryta ihop för att han inte visste att ... att ... jag vet inte, men att slippa bryta ihop, att få människor att inse att den fågeln som flög in i din fönsterruta och bröt nacken, behövde inte göra det. Om bara någon hade berättat att genomskinligt glas också är hårt.

Härligt!

Det är kväll i början av augusti och jag har badat tre gånger och min yngsta dotter är åtta år och borstar sina tänder och, mina vänner, det händer så mycket i livet (till exempel smörrebröden vi åt igår men ännu hellre torsken och kapris och rödbetor och getost och när vinden blåste och vi hörde Fredrik Ekelund prata med Pontus Lindh och jag rörde hennes arm och axel så att hon inte skulle frysa, att få göra det ... att få titta på Soldater i månsken och känna glädje över briljansen i de två första avsnitten, Klas Östergren). Det händer så många bra saker i livet. Ibland gör det ont. Och min yngsta dotter har ridit häst idag. Och min äldsta dotter och jag och hennes kompis har badat (och i morse var mamman kring sextio och hennes dotter kring trettio där och vi pratade igen, om vattnets temperatur och klarhet och: härligt! det är härligt!) och varit på Limhamns hamnfestival. Ja ja, jag tänker återkomma. Men mest av allt tänker jag på en annan tjej (eller kvinna, absolut kvinna, hon är ju över fyrtio) som jag har så mycket härligt med.

Bergshamra koloniområde

Mellan Tivoliparken och Bergshamra ska koloniområdet ligga, i Solna i Stockholm. Vi går på bron över motorvägen, bilar bilar högt brus, passerar flera flerfamiljshus och hon sa att det skulle ligga nära och jag tänker att jag blivit lurad, eller missförstått och vi är här mitt i storstaden, och jag tänker på dagarna för längesen i den gula stugan på Citadellet, kaninerna och igelkotten och päronen och lugnet och att vi flyttat från Vollsjö på absoluta vischan men stillheten mitt i LA var ändå något annat, inga lastbilar, inga tonåringar på trimmade mopeder som skrällde över åkrarna, inga galna hundar som skällde och högg, inga grannar som höggs av knivar på de galna fyllorna, pistolskotten, pyromanerna.
Men nu försvinner staden där Bersghamra tar slut och det är som att vara ute på landet och vi släpper hunden lös och det brukar gå får här, säger hon och det är verkligen landet (men bilarnas dån, som en kupa över allt och jag tänker på dagarna för ännu mera längesen när jag satt som i vildmarken utanför Halmstad i huset på kullen, var ung ensam författare och vandringsman i slitna kläder som jag aldrig kunde ha i stan, som jag trivdes så utomordentligt i, säckiga skitiga byxor, urtvättad tröja och otvättad i gamla gummistövlar och en käpp och det tog tjugo minuter på den rostiga cykeln att ta sej in till Trönninge där det fanns Konsum med tidningar och en pizzeria med rättigheter som hade öppet ibland).
Men mitt i detta bullrande Stockholm hittar man oaser och detta är också en gul kolonistuga (men inte lika ombonad som den jag satt och skrev En sång för Sonny och Karola i) men en mer kuperad och vackrare trädgård med växter överallt och äppleträd och smultron och som fd kolonist (som saknar det lugnet ofta) är det ett stort nöje att studiebesöka Bergshamras anrika (1919) koloniområde, att bara sitta på gamla stolar i grönskan och småprata och glömma att trafiken dånar bara runt hörnet (eller bakom ängarna och träden).

Goodbye Magnus

Och nu är han död, det ville jag aldrig. Och nu är en barndom försvunnen. Nu har ni alla lämnat oss, gått iväg. Jag har nyligen läst Magnus Härenstams självbiografi. Tyckte att den var rak och öppen, och dryg, självgod och ett jävla snack om vilken härlig gamäng han var (och lite konstigt om den "okända" dottern). Och nu är han död, det ville jag aldrig. I min värld var alltid Brasse närmare, större (och Eva, älskade Eva), mindre, djupare, sårigare. Men, anyway, tack, Magnus, för det du gjorde. Jag tyckte mycket om dej. Och nu är du död, det ville jag aldrig.

Vikten av daglig lärdom

Det kan vara småsaker. Men jag ser till att lära mej något nytt varje dag. Så när vi var på väg tillbaka från promenaden till Ulriksdals slott och fantastiska trädgård (som var en skog och en park och skulpturer och en å och en damm som skulle kunna bli simbassäng och och och ... en magnifik stor sten) fick jag syn på några roliga trädfrön på marken. "Vad är det för träd?" "Jag vet inte." "Lind, kanske", sa jag och berättade en ganska lång historia om när vår klass i mellanstadiet vann en sorts flora och fauna-tävling och fick en resa till Alestads 4H-gård (som för övrigt ligger nära Vollsjö där jag bodde för tio år sen, cyklade i krokarna, korna, hästarna, grisarna) i pris. "Ja, det är det nog ...", sa hon och när vi var tillbaka i lägenheten googlade jag och det var ju inte lind men efter diverse chansningar och strul visade det sej att det var en asp. Bra, då lärde jag mej det.
Förresten! Visste du att det i Drottning Kristinas kröningståg (som färdades från Ulriksdals slott till kungliga slottet 1650) ingick såväl mulåsnor som kameler!? Här kan du se mej stå och insupa den kunskapen (och tittar du noga längst ner ser du både mulåsnorna och kamelerna):

Skivesset

(det är inte idag som det var då men vill du veta om hur det var när jag gick på gatorna med de repiga cd-skivorna som då kunde ge upp mot femtio spänn styck, läs Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, köp den av mej för hundra spänn + frakt)

Jag behöver pengar.
Jag rotar bland cd-skivor och lägger in dem på i-tunes. Jag har ingen smartphone. Jag är beroende av musik. Jag är beroende av pengar. De skickar ett mejl och säger att det dröjer med utbetalningen.
Det är så jävla coolt att vara fri konstnär.
Ganska ofta säger människor till mej att de respekterar mej, att de är stolta över mej, att de förstår mej, att de vill vara som jag. Gå sin egen väg.
Hallåja!
Det är löjligt. Det handlar inte om mej. Världen består av sisådär sex miljarder människor som vill vara någon annan. Resten är hopplösa narcissister.
Det finns en rejäl del människor som inte alls vill vara jag eller som jag. Det har jag full förståelse för.
Men jag samlade ihop femtio plattor som jag tyckte var i bra fysiskt skick och höll en bra kvalitativ rocknrollklass. Ringde Skivesset (och återigen: vill ni veta mer om när jag kunde få femtio spänn för en platta och när jag varje dag behövde sälja egna och andras skivor för att stilla suget i min kropp utan att bli alltför kriminell: köp och läs Ett hål i huvudet ...) och han hette Martin eller Mattias och han var mycket intresserad och jag frågade om Hasse å Tage-boxen, "jo, den köper vi, femtio kronor", och jag packade och cyklade från Limhamn till stan och Nobelvägen och de bygger ju om, en byggjobbare fick ju flyta något stängsel och jag var inte alls så svettig som jag var på det tidiga 00-talet (så skakigt abstinent, läs Ett hål ...) men det var ändå jobbigt när han gick igenom mina femtio plattor och en hög var hög och en annan låg.
"Jo, de här kan jag ta, du har 225 kronor för dem", sa han och vad skulle jag säga, jag fick packa ner 43 ratade plattor i min trasiga ryggsäck, sätta mej på cykeln med den trasiga sadeln och dra hem till Limhamn igen, vad skulle jag säga, min yngsta dotter ska spela fotbollsmatch på söndag, vi behöver pengar till korv med bröd (som alla andra får) och utanför Konsum sitter tiggare, utanför Willys sitter tiggare, utanför Malmborgs (som lockar med extrapris på jordgubbar och jag älskar jordgubbar) sitter tiggare och idag kan jag bara se dem i ögonen och skaka på huvudet och le (antagligen skevt) och säga: inte idag, sister, nicht heute, bruder.
Och antagligen inte imorgon.

(det finns alltid de som har det värre men vill du läsa garanterat bra och viktiga böcker så köp ett bokpaket av mej, om du är läskunnig och inte dum i huvudet kommer du slippa bli besviken och det finns alltid gamla trötta människor som slutar se från andra synvinklar än sina egna, låt dem hålla på, vi klarar oss nog ändå)

Stockholm - Malmö

"Hässleholm nästa, Hässleholm", och jag åker givetvis i första klass (den fattige drar och sliter i det sista halmstrået) och jag har en lång historia i Hässleholm. Det är min fina mormors och fina mammas trakter, det är mina fina döttrars fina mammas trakter (och inte att förglömma: Daniel P och Jocke B och den jävla Percy som gjorde mål mot BoIS på 90-talet och på vars billiga hotell vi bodde på någon fullsmockad nyårsafton) men det har aldrig varit riktigt mina trakter, för lite hav, för mycket Småland. och nu är det bara en låg sol som tränger sej igenom även förstaklasskupéns luftiga gardiner. Men en skön resa hem efter sköna dagar i stockholmstrakten med en variant av kanske familjeliv och det som hände innan, senare och under tiden (och Nick Cave med Windy) ska jag återkomma till, eller inte. Den här är till dej:

Jag var en arier

Jag läser ut Tony Samuelssons väldigt bra roman Jag var en arier samtidigt som jag lyssnar på Ronny Carlsson (som gick bort för inte så längesen). Ronny och Tony som båda skriver historien om alla människors rätt till liv, och jag har levt en stor del av mitt liv på krogen och jag har träffat många fina människor, lyssnat på deras historier och förstått att det är inte enkelt alla gånger. De som många verkar betrakta som sopor, har kämpat mycket mer än de som sitter på piedestaler och förkunnar domar.
Jag går inte särskilt ofta på krogen längre, men ikväll satt jag en stund på ett ställe i Limhamn, läste och skrev, och lyssnade:
"Skicka iväg jävulskapet!"
"Rädda våra pensionärer istället!"
"Varför måste ni sparka på de svaga, vi är ju människor tillsammans."
"Nä, så är det inte, araber är inga människor!"
"De jävla muslimerna!"
"Vi måste väl ändå tycka att alla människor har lika värde?"
"Äh! Hoppas att det blir ett nytt jävla krig, hoppas att de jävlarna får vad de tål!"
"Ja, vem bryr sej om MIN religion!"
"Men vi är ju inte människor om vi inte visar solidaritet", säger mannen som blir hånad och bortstött, mannen som suger efter luft i en syrefattig omgivning och jag hatar inte ofta men jag hatar nu och jag har Tonys bok i mej och ibland tappar jag andan, när verkligheten i den kontrafaktiska romanen slår till: såhär är det i många länder, såhär kan det bli här, i Sverige, alla dessa empatilösa självgoda människor i ett av världens rikaste länder.
När jag druckit ur går jag ut (och jag är så fylld av ilska men jag säger inget för jag vet att jag aldrig kan spotta på en sten tills den blir våt, kan aldrig vinna en diskussion med fulla rasister) och sträcker ett långfinger i luften.

Då går jag ner i min källare

Förutom när vi såg Grodan Boll och Kalle Stropp med barnen, ser vi bara på Ulrichs Seidls filmer när vi går på bio, hon och jag (på Öppet arkiv däremot, ser vi alla möjliga svenska teveserier). 

Det är klaustrofobi, sorg, humor och på gränsen till freakshow (och på gränsen till människoförakt).

Det är givetvis inte dåligt.

Det är bitvis jobbigt (och ibland irriterande när den aparta sexfixeringen får filmen att tappa stringens) att titta på. Jag håller mej kring skrevet och böjer mej framåt när den hårige mannens pungkulor hissas upp mot det instängande taket.

I källaren i underjorden, kan du gömma det som du inte vill ska synas där? Eller färgar det av sej på dej och det du gör ändå? Ich weiss nicht.

Men vi har det fint i den lilla salongen även om två kulturbärande damer lämnar i förtid. 

Men se filmen, Im Keller.

Men kom ihåg att alla (österrikiska eller andra) bleckblåsande källarfigurer inte är nazister och kvinnoförtryckare, men kanske förbluffande skrämmande många. 

Sista bluesen från Landskrona

Det var i början av 00-talet och Thomas (H Johnsson) och jag snackade om att göra något tillsammans. Jag minns en dag nedanför vattentornet i LA, när färjan kom från Köpenhamn och Thomas hade fått ett mindre stipendium och vi tänkte vad fan, och åkte över. Jag minns att vi satt och skrattade åt hundar på Christiania och hade en fin dag och kväll. Men det var ju inte det vi hade snackat om att göra tillsammans, vi hade ju tänkt att han skulle fotografera och jag skriva.
Och det gjorde vi efter några år.
I maj 2007 firade vi utgivningen av den svarta boken, En blues från Landskrona, på Seglarpaviljongen (ja, alldeles nedanför vattentornet) med spelningar av L.T. Fisk och The Negatives, succén var ett faktum.
Några år senare kom den vita boken, Mer blues från Landskrona där vi fortsatte skildra vår uppväxtstad personligt och allmängiltigt, på ett sätt som vi tyckte fyllde ett kalt och kallt rum som annars bara hade stått och gapat tomt.
Städer behöver skildras, om och om igen. Städer förändras.
2013 fyllde Landskrona 600 år och Thomas och jag gjorde en utomhusutställning (Söndagar) som också blev en bok.
Och nu skriver vi 2015 och vi har en tid planerat att avsluta vår bluestrilogi med Sista bluesen från Landskrona. Det är inget man gör på en kafferast. Det är mycket jobb och förutom det konstnärliga gör vi allting annat själva. För en löjligt låg ersättning. Det är ändå våra yrken, fotograf och författare.
Men vi vill verkligen det här och vi anser väl att vi samlat ihop så pass mycket pengar att det känns lönt att sätta igång på allvar. Så det gör vi och räknar med att Sista bluesen från Landskrona ska spränga sönder årets julhandel.
Sen får någon yngre landskronaskildrare ta över stafettpinnen, vi har gjort vårt.
(Mer blues ... och Söndagar finns till försäljning, det är bara att kontakta mej, här eller på jb23@spray.se. Du kan även köpa de flesta av mina andra böcker).

Dog City Blues

På de allra flesta sätt gillar jag Jacob Härnqvists deckarroman Dog City Blues. Det är noir så att det stänker svartvitt om det, snabba puckar, driv, spänning. Och en snabb historia med lagom många vändningar. Hårdkokt så att det räcker (och möjligen blir över) när Leo (den fd snuten och numera ägaren till en boxningsklubb) halkar in i en stenhård historia med kriminalitet, våld och våld (och en avtrubbad men godhjärtad medhjälpare, var kommer de ifrån, alla dessa deckarnas osårbara övermänniskor?). Bra miljöbeskrivningar av Malmö och dess undre värld, av desperation och hopplöshet (och även en del kärlek). En bok som känns.
Jag gillar alltså det mesta och jag ligger i mitt badkar och åker mitt tåg och läser vidare och längtar efter att bada mer och åka mer tåg.
En bra bok, alltså, Dog City Blues. Klart läsvärd och klart i framkant i sin genre.

(Men!!! Förlaget Orda: skärp er, detta är ännu en av era böcker som är fylld av dålig korrläsning och flera misstag som en redaktör borde ha rättat till. Vad sysslar ni med på förlaget? Jag har hört berättas om korrfel som författare påpekat men som inte åtgärdats, det är pinsamt och slår oförtjänt undan benen på seriöst menande författare, för att inte tala om den kompakta skuggan över förlagets rykte.)

 

Vårens möjliga hopp

Idag var det premiär på Malmö cirkusskolas årliga föreställning. Rapunzel, tjejen med det långa håret och häxan och tornet där hon var fången. Min dotter Elsa var med. Det var andra maj. Det var Folkets park. En annan dotter och hennes kompis åt korv med pommes frites. Min cykel hade punka, det var längesen sist och jag kommer ihåg ett annat för längesen när jag vaknade i Lars dammiga lägenhet på Kristianstadsgatan och han sov någon annanstans och hon ville sova länge än och jag gick ut och det var Första maj och jag gick till Konsum och köpte frukost, gick genom Folkets park och satte mej på en bänk och solen slog redan ganska högt in genom vårlöven och jag tänkte på Kvarteret Korpen och Bo och jag tänkte på min farmor och farfar och jag tänkte på att jag aldrig växt upp i det svåraste, aldrig varit tvungen att ta nödvändig ställning för att överleva.
Och jag går på gatorna nu och det är osäkra steg och det är en osäker framtid i en osäker tid.
Men jag möter godhet ofta, jag möter andras och ditt leende och närhet och jag tror fortfarande att det mesta ordnar sej, kanske inte för alltid, men för en stund.

Dogge och Johannes Brost

Det är fredagkväll och min yngsta dotter och jag har ätit kyckling, tomater och oliver. Det är fredagkväll och min äldsta dotter är på cirkusträning i Folkets park och jag ska strax cykla dit för att följa henne till bussen, sen cyklar jag till Limhamn och hon åker ... buss. Det är fredagkväll i april och kvällarna blir ljusare fortfarande hela tiden och så länge det är ljust får Elsa som är tolv år gärna gå till bussen själv. Men inte när det är mörkt. Det har jag och hennes mamma (min fd fru) bestämt. Det är fredagkväll och min fd fru är på poesiperformance. Det är fredagkväll och ibland haglar det, ibland regnar det. Ibland skiner solen varmt.
Det är alltså fredagkväll och jag tycker ibland att det är skönt att vara ensam utan barnen, oftare saknar jag dem. Men ... alltså ... fredagkväll och den senaste veckan har jag läst Kim Veerabuthroo Nordbergs bok om Dogge Doggelito och Leif Eriksson och Martin Svenssons om Johannes Brost. Ibland vill man bara försvinna. Dö inte nyfiken.
Två män som "råkat" skaffa sej några barn som de inte orkar (på olika sätt, av olika anledningar) ta ansvar för.
Två enorma egon som slår ifrån sej smärtan och ansvaret. Två vuxna barn. Droger, förnekelse. Två små pojkar.
Och mycket mer än så i en ofrivillig undertext.
Men inga dåliga böcker.
Inga osympatiska huvudpersoner, trots allt.
Jag har försökt skriva djupsinnigare analyser av de här två böckerna men när inte huvudpersonerna bjuder in till djup eller offrar något, så orkar inte jag dyka och bryta nacken.
Boken om Dogge är milsvitt bättre skriven, men Johannes självupptagna och självidoliserande snack är absolut underhållande.
Läs själv, det går snabbt och du ångrar inte dej.

Marianne och The Smiths

En recensent menade att jag skrev en hel roman som en släkting till den här sången. Det är kanske sant även om jag inte tänkte på det när jag skrev. Men jag minns Marianne Faithfull på teve i slutet av sjuttiotalet när jag fortfarande var ett barn, mamma och pappa (som gillade Rod Stewart) nämnde hennes raspiga röst som ett utslag av skörlevnad. I min värld var hon alltid en klok kvinna med integritet, pratade till mej på ett ickemästrande vis med omtanke och hela tiden: Även om allt shit inte är ditt fel, är du aldrig utan ansvar. Du måste alltid skaffa din egen stig.

Och i skrivandet av samma roman, en liknande händelse. Min redaktör påpekade hur snyggt jag hade fått in The Smiths i boken, i kapitlet där Andy är gulligt svår och djup. "Vadå, Smiths?", sa jag. "Det att han berättar om cykeln med punktering, berget ... This charming man, ju ...", sa redaktören och: "Ah fan", sa jag och det är klart att jag hade lyssnat en hel del på Smiths genom åren, men jag hade ingen tanke på den låten när jag skrev om den punkterade cykeln. En sorts intertextualitet, allt man sugit i sej av musik och litteratur, alla historier man hört.