Halvdansk knäckprosa från en vindpinad åker långt nedanför Sollefteå
Du bara spräcker smala pinnar
i mina armar
Det bara värker gamla kojor som jag aldrig byggde
i ditt huvud
Du bara är allting
som jag aldrig blev
som jag aldrig ville bli
Som jag alltid drömde om att bli
Du kan gå på stigen
ner mot havet
Jag kan se dej
Jag kan känna näven som knyts och bara vill slå
Jag kan se ilskan
Jag kan känna smärtan
Jag kan vilja hoppa ut från tjugotredje våningen
och skrika
fånga mej
Fånga mej som du gjorde då för längesen
när du räddade mitt liv
i baksätet i den jävla bilen
som jag kvaddade sen
10 comments:
Den har jag läst tidigare, i Serum tror jag. Men jag minns den som längre. Det kanske den inte var. Jag kanske bara blivit en mer van läsare.
Den dikten var det krut i! :o)
Jag satt och tittade i et gammalt nummer av Serum från 2000. Den enda gången jag publicerat något som skulle kunna kallas poesi (förutom i en antologi från Fridhems Folkhögskola 1994).
Den här dikten var nästan såhär kort, det fanns tre korta rader till som jag tog mej friheten att stryka.
Men det fanns fler dikter i det där numret.
Och jag har skrivit en del sånt där, snabbt ofta. Vissa redigerade jag och ett slag läste jag mycket diktliknande saker på olika estrader.
Jag kanske publicerar fler om det finns efterfrågan.
Det var kanske krut i den, det är möjligt.
Efterfrågan ljuger alltid. Publish or be damned, publish and be damned, man.
LT, jag håler med. Jag publicerar vad jag vill här. Men det känns ändå konstigt att publicera dikter som jag skrivit för åtta-tio år sen. Jag har aldrig varit poet i den bemärkelsen, aldrig ansett mej vara det.
Jag har respekt för många poeter. Andra tycker jag bara sysslar med lathet, att dom skriver berättande dikter bara för att dom inte orkar komponera en novellsamling eller en roman.
Och så kan man alltid hänvisa till den konstnärliga friheten och tolkningsrätten.
Jag funderar på att ge ut en diktsamling ibland.
Så skönt och befriande att se att en författare skriver mej, dej och sej. Själv har jag alltid haft svårt för att stava/skriva och skulle aldrig våga skriva något annat än mig, dig och sig. För på vardera axel sitter en sträng gammal lärarinna och drar mig i hårt i öronen.
Jag har ganska stora öron, dom har väl blivit dragna en del i.
Men jag tycker att man får skriva som man vill om man bara är medveten om varför man skriver på just det viset.
Jag skriver mej och dej för att jag tycker att mig och dig stoppar min text, för att jag tycker om att ha någon sorts talspråks-närhet i det jag skriver. Ett direkt tilltal utan omvägar.
Jag skriver dom av samma anledning.
Jag vill vara nära.
Jag har försökt skriva mej och dej och dom, men när jag skriver snabbt skriver jag alltid mig och dig och de och dem och sig och så vidare. Och skall. Och det är möjligt att det är en gammal svensklärare som dragit mig hårt i öronen, men jag tror det inte. Jag tror snarare att det är alla böcker som jag läst som dragit mig med. Det är dessa jag lärt mig av. Och jag vågar påstå att jag inte lärt mig någonting av de svensklärare jag haft. Inte ens välskrivning.
Och jag är ju ingen författare heller, så jag har inte tagit det beslutet att välja dom för de och dem.
Jag tror inte att jag medvetet tagit beslutet, det bara blev så.
Men när jag skulle ge ut min fjärde bok och fick en mycket seriös och bra redaktör så blev jag tvungen att ifrågasätta mina beslut, och då förstod jag att jag vill ligga nära, talspråket, människorna, motsatsen till pretentiös, egentligen.
Idag har jag i dialog skrivit vatt två gånger istället för varit.
Post a Comment