Sålunda konstruerar jag mitt liv

Jag är ändå ganska öppen. Jag är ändå den man kan lita på. Jag talar sanning, och det är viktigt att man kan se varandra i ögonen och veta att den sjön är just så ljuvlig som den verkade. Och näckrosorna, dom ska vara just så vackra som dom verkade, dom ska inte slingra sej runt dina fötter och dra ner dej i djupet när du dyker.
Det ska ju vara just så blått och oskuldsfullt och vackert som ögonen lovade.

Men till tävlingen i förra inlägget.
Men till den del av min uppväxt som jag sällan pratar om.
Och ändå var den lycklig.
Jag kom till Sverige från England som femåring. Jag kom till Sverige från ett hem för vanartade gossar, Dickens House i Bristol.
Mina första minnen är matcherna när vi barnhemspojkar stod och hejade på Bristol Rovers, laget i mitt hjärta.
Det var alltså svaret på förra inläggets fråga.
Bristol Rovers grundades för ungefär hundra år sen. Laget hette först The black arabs, jag vet inte varför.
Ingen vann.

Kan man lita på mej?
Ja, i verkliga livet.

Kan man lita på Torbjön Flygt?
Ja, när han skriver om vin på Sydsvenskans kultursida.
Har ni tänkt på det, hur vitt och brett är väl inte det som vi kallar kultur.
Hur fläker vi inte ut oss för dom som betalar, medelklassens övre medelålders kvinnor. Vill dom ha vin, so we give them wine.

Jag köpte Offside för andra gången i mitt liv idag. Jag ska läsa om Sonny när jag flyger till London för vidare transport till Bristol. Elsa ska läsa om Elefantpojken, som hon hävdar är en flicka. Johanna ska läsa korr till Thomas och min bok.

Mats Olsson och Simon Bank är Sveriges bästa dagstidnings-krönikörer, anser jag.
Men Mats irrar alltid bort sej när han inte kan tygla vreden över att hans bok De ensamma pojkarna inte blev hyllad på kultursidorna (OBS, min tolkning).
Förra söndagen skrev han att Författar-EM i fotboll är ett bevis på att författare har för mycket fritid, eller nåt.
I samma krönika pushade han för sin gamle chefs sons diktsamling, och häpnade över att poeten dessutom spelat in en platta. Han verkar inte ha mycket att göra, den poeten, men det reflekterade inte Olsson över.
Det är konstigt att det kan provocera såväl sport- som kulturskribenter att författare vill spela fotboll.
I trånga världar blir det liksom fel, så ska inte författare vara.
Själv har jag varit en betydligt mer än hygglig golfspelare. Och jag klär mej ofta i svarta kläder. Och jag går på fotboll. Och jag känner människor från sociteten. Och jag känner människor från väldigt långt ner. Och jag kan umgås med båda sorter.
Vi är ganska komplexa, vi författare, vi människor.

Och enligt Text-TV:s undersökning är inte Landskrona med på tio i topp-listan över Sveriges farligaste städer 2006. Varför tror alla det då? Va, lokala och nationella medier? Sverigedemokraterna? Varför har den bilden spridits? Den är ju inte sann.

Vi flyger till England i morgon. Först Bristol och hänga på Rovers träningsanläggning. Sen London och försöka hitta till ställen från förr, från det sena åttiotalet, det var längesen, men roligt. Finns Brixton kvar? Men inte som förr, väl?