Straight from the heart

Jag gick nerför gatan i en dunjacka som varit min pappas, mörkblå. Jag gillar mörkblått. Jag knäpptte upp, jag hade en ganska uppknäppt mörkblå skjorta under, urtvättad. Manchesterbrallor. och freestyle. Men jag var ingen anakronism i staden där männen fortfarande bar grisar på sina nerblodade axlar, rinnande längs vita rockar och kepsar om det sprutade uppåt.
Jag var ingen anakronism bland bingohallar och fett, men jag gillade inte människorna, kände inte dom. Men såg på deras ögon och munnar att dom inte pratade mitt språk.
Vem pratar mitt språk? Idag? Igår? Imorgon?
Och vems fel är det, att ni inte fattar?

Jag följer dom stigarna som jag stakat fram och trampat ner själv, och ibland hittar jag en annan. Och varje gång en duva prasslar sina osmidiga vingar i skogen som jag inte känner igen, blir jag rädd. Blir jag förbannad och knytter min näve, duvjävel, puckodjur.

Jag gick nerför en backe först med trånga hus från slutet av artonhundratalet. Jag gick nerför en backe och klockan var inte elva, inte ens tio på förmiddagen. Jag lämnade fru och barn som jag älskade högt. Jag lämnade vänner som jag tyckte om. Men, jag orkar inte med detta nu, att baka muffins, eller vad det nu är.
Och klockan blev tio och jag visste att någon pub skulle ha öppet eftersom jag var på den skitiga sidan av floden, den sidan där strandbanken fylldes av tappade grisar när vinden låg på, tappade på blod och liv. Och jag tänkte det, jag tappar verkligen allt ibland. Lusten, hungern. Men aldrig törsten.
Hittade en pub som var specialister på cider, det stod några plastflaskor på bardisken. Gubbarna satt längs väggarna. Alla såg mej, ingen sa nåt. Jag beställde det jag behövde och höll ryggen rak. Men bara en runda. Jag var man enough, det var enough.

Jag läser fyra eller fem bloggar regelbundet och några till då och då. Dom är intressanta eller bra eller både och. Dom är en vana. Ibland slinker jag iväg nån annanstans i bloggosfären och frapperas igen av tristessen och det ointressanta, allt som absolut inte finns under ytan, och DEMOKRATIN, kan man lita på den? Att alla får säga vad dom vill. Att alla är kåta på att få prata av sej. Jag vet inte. Det är kul och det är tråkigt. Det är som livet.

Och du då!? Är du så himla bra själv då!?
Kanske. Kanske inte.

Jag går nerför en gata och det kan vara minst lika jobbigt som att gå uppför. Och jag älskar dom kulliga landskapen när jag kommer dit. Men ständigt tänker jag ändå: Här kan jag ju inte bo, alla dessa backar.

Just nu sjunger Ulf Lundell trasigt just innan han la in sej för behandling, till trasigt munspel och trasig gitarr, med trasig röst: "Här har du en man som tror på det goda livet."
Och man kan inte ens skriva om Ulf Lundell utan att nån ska placera en där och där och där. Jag som är både författare, alkoholist, och före detta rocksångare och låtskrivare .
"Här har du en man som du inte vet nåt om." Sjunger han också i samma sång. Glöm aldrig det. Du vet ingenting om mej. Det finns inget här som jag lämnat ut som kan få dej att kunna känna mej.

Jag knäppte upp en knapp till i skjortan och tog av pappas gamla dunjacka och gick över bron och en svart man bad om stålar och jag gav honom ett pund. Jag är inte rik men jag har alldeles för mycket pengar. Jag kan inte hantera pengar.
Jag gick lite snett åt andra hållet och visste att bakom stationen hittar man alltid dom bra ställena på en tvärgata. Visst. Och därinne satt en blind man. Oh, vad jobbigt att vara blind, tänkte inte jag.
Jag försöker alltid se genom den andres ögon, alt blir annolunda och förståligt då, Thord.
Det, gott folk, är hela receptet till medicinen att bli en god människa. Och träning.