Ljuset tar sig in - tjugo

Det var höst 2001 och jag hade skrivit min första bok på nykter kaluv. Den var tunn och kom ut på det lilla förlaget Fakir. Men jag var stolt. Jag hade suttit och skrivit mycket för hand på bibblan i Malmö, tittat ut på dom där svanarna i dammen, du vet. Lyssnat på blandade band i min freestyle.
Jag kommer ihåg. Det var Peps och Bob Dylan, Brev från ett torg med Kajsa och Malena. Gamla älskade barn med Barbro Hörberg.
Och nu ska det bli en hyllningsplatta där Barbro-kännare såsom Afrodite, Charlotte Perelli med flera ska slakta en av mina heliga kor.

Så enkelt i solen. Jag var stolt. Det var en fin liten bok. En berätelse. Min tredje bok. Fina recensioner i Hallandsposten, Skånskan, BLM och på några ställen till.

Så enkelt i solen. Jag hade stor respekt för litteraturkritikern och författaren Crister Enander. Hans intervju med Slas hänger fortfarande på min innersta vägg.
Så sågade han mej. Kallade mej begåvad men lat, ungefär.
Jag var nynykter och skör. Och givetvis var Så enkelt i solen en sorts parentes, ett sätt för mej att komma upp i sadeln igen. Men jag tyckte att den borde behandlas så, som en lätt berättelse med viss tyngd.
Jag filade på brev till Crister, som jag (tack) aldrig skickade.
Jag var en känslig kille.
Jag tänkte mycket på Crister när jag skrev Och fortsätta vidare bort, jag skulle visa honom. Och det var en konstig känsla när jag gjorde en intervju och dom sa att Crister skulle recensera Och fortsätta ... Jag blev rädd.
Jag tyckte ju om hans yrkesgärning, förutom ett litet misstag, alltså. Men tänk om han inte gillade mej.
Så kom recensionen, och den var magnifik, han hade helt fattat mina intentioner.
Jag hade blivit bättre. Jag lyckades mer få sagt det jag ville ha sagt. Jag hade jobbat hårdare.

Så enkelt i solen. Jag lärde mej mycket om att ta mej in i andra människors tänkande när jag skrev den boken. Den var en viktig del av min författarutbildning som ständigt pågår.

Sen har Crister Enander även recenserat En sång för Sonny och Karola.
Och i morse var jag trött och gick in på HD:s nätupplaga och läste dagens recension (en tjuvtidig recension eftersom alla i Landskrona får tidningen gratis idag). Och stoltheten och tacksamheten kom. Någon väljer att titta på det som jag anser vara rätt saker.
Det är Crister Enander det, i mina ögon en orädd och skarp litteraturkritiker.
Tack så mycket, Crister, det stärkte mej.

Här är recenssionen:
"Vemodets vassa triangel
Jonas Bergh: Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in
Gondolin

--------------------------------------------------------------------------------
Ansiktet är nästan grönt. Det är plufsigt och täckt av en svetthinna som om någon dragit ett lager gladpack över huvudet på honom. Hela kroppen klibbar och stinker av den långa nattens ångest. Det är illa, riktigt illa. Han står där naken iförd endast sin skitiga T-shirt, kuken hänger skrumpen som ett fikon i juletid. Hela köket darrar kalejdoskopiskt runt honom. Munnen smakar aska. Den första klunken öl skär i tungan som färsk metall.

Han kan inte äta. Har inte kunnat få ner en bit på mycket längre. Spriten har tagit över helt. Livet finns numera endast tillgängligt på flaska. Spyan gungar. Illamåendet sköljer över honom, fram och tillbaka. Dagens första folköl åker hysteriskt hiss i halsen på honom. Världen är en grym plats att vara på denna hånfulla sommardag i juli månad.

Johan Sten — av alla kallad 'Jonte' — är trettiotvå år och har varit alkoholist sedan tonåren. Det vilda, det glada, det galna — allt det som en gång gav mening och förryckt glädje — är nu bara solkigt och förljuget, står för den djupaste förnedring. Han har förstått det länge. Han har egentligen inte ljugit för sig själv. Men han har saknat mod nog att möta demonerna öga mot öga. Det har varit så mycket enklare att fortsätta vattna de ylande bestarna med mer pilsner och svartspritskruvade groggar, vattna dem tills de tystnar, tills de kvävs av alkohol och dagen äntligen klarnar och nervtrådarna slutar spritta i kroppen som galna elektriska ålar. Att smita undan, att vika runt hörnet och slinka in på en tyst bar har varit hans livsfilosofi i sexton långa år.

Nu bor Jonte i Malmö tillsammans med Susanna, men Landskrona lever starkt kvar inom honom. Det var där allt hände en gång när solen värmde, vinden var len som sammet och himlen genomskinligt blå så att det nästan sved i ögonen. Det var där verkligheten fick form och innehåll, det var där världen vann sina konturer. Det var där alla drömmer drömdes och allt började gå käpprätt åt helvete. Vägen från den mondäna läkarvillan i Borstahusen i Landskrona hit till norra Sofielund, ”Svinaryssland”, i Malmö har varit lång.

Landskrona, Ven och Malmö. Vemodets vassa triangel utslängd på den platta slätten. Vi känner igen oss. Vi har varit här förut. Jonas Bergh är tillbaka. Återigen sjunger han en sång av smärta och längtan. Han sjunger om grusade förhoppningar och krossade drömmar. Ändå är Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in till sin kärna en utvecklingsroman som handlar om konsten att resa sig igen, att inte ge upp. Om att övervinna sig själv. Det är inte minst en roman om mod och tillit.

En dag går det inte längre. Jonte bestämmer sig. Han måste lägga in sig på tillnyktringsenheten på MAS. Alkoholkliniken i Malmö, en skärseld med linoleumbeklädda golv, sterila väggar, naket och anonymt, fyrkantigt sjuttiotal. Röster som ekar. Ett skrik som kvävs rakt ner i en kudde. En säng. En cell. Ödsliga korridorer som andas undergång och prövningar, ångest och livets meningslösa väntrum. Där sitter Jonte och skakar på sin säng och väntar på nästa omgång lugnande piller med samma plågade iver som han veckan före väntade på nästa öl. Hemma i den lilla trånga lägenheten på Ystadgatan går Susanna och oroar sig blodig och gödslar hoppet om en bättre och rimligare morgondag.

Även om ”Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in” är Jontes roman får han finna sig i att sjunga växelsång med Susanna. Hennes smärta ser självfallet annorlunda ut. Även den spirar ur hans spritångor. Men det är alltid Jontes känslor, hans kamp och drömmar, som dominerar deras liv. Hon är permanent satt på undantag. Även när Jonte reser sig upp är det han som girigt slukar allt syre i deras lägenhet, i deras gemensamma liv. Hans känslor står alltid främst, är alltid störst och viktigast.

Men, tänker kanske vän av ordning, en roman om tillnyktring, om en man som beslutar sig för att sätta korken i flaskan, det låter inte allt för upphetsande. Men Jonas Bergh avlockar ämnet både de finaste och förskräckligaste av facetter. Han skildrar omgivningens våndor, deras lidande och vanmakt. Han gör inte minsta försök att försköna eller släta över. Med tanke på att romanen så uppenbart ligger tätt intill en upplevd verklighet imponerar det än mer.

”Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in” är inte en del av den trilogi varav de två romanerna ”och fortsätta vidare bort” och ”En sång för Sonny och Karola” kommit ut. Men det är samma miljöer och samma människor, här dyker de upp igen — Sonny och Karola, Bror och Inga, K G och Prälle. Jonas Berg skrev dock häromdagen på sin hemsida att ”jag borde gjort som deckarförfattarna och sagt TIO böcker. Äh, vafan, jag gör det nu. En dekalog ska det bli.” Det är bara att hoppas.

Den nya romanen övertygar på flera plan. Jonas Bergh skriver sig rakt in till smärtpunkterna. Han väjer inte. Han skär sig rakt ner genom dem. Han låter sig inte heller smittas av självmedlidande och faller inte till föga för självförhärligandets lockelser. Romanen höjer sig elegant upp till en annan nivå. Det personliga blir privat och det privata blir allmängiltigt.

Jonas Bergh frammanar skickligt skiftande stämningar och känslolägen. Som läsare vaggas man med ordens hjälp in i de sinnesstämningar som författaren vill förmedla. Förståelsen ökar. Bilden klarnar. Denna ovanliga känsla av förtätad närvaro bärs inte minst upp av språket. Jonas Bergh har lyckats erövra ett alldeles eget tonfall, ett eget språk. Det är intimt, intensivt, kristalliskt och påträngande. Det är poetiskt utan att förlora den råa realismens ångande äkthet.

Det är som om han skriver ur ett avklarnat vemod, en verklighet där den grumliga bottensatsen äntligen sjunkit undan. Han koketterar inte. Han står inte och krumbuktar sig på någon scen. Detta är allvar. Orden är sanna. De fräter fast som syra. Vemod, men ingen surnande bitterhet. Vemod, men ingen uppgivenhet.

Där finns alltid en strimma av glädje kvar. Där finns svärtad sorg men ändå livsmod. Hoppet lever, på trots — det lever på ren och skär vilja. Han ger sig inte. Han vägrar att förlora. Det är stort. Det är övertygande. Det är förbannat starkt. Så jag säger till Jonas Bergh samma sak som Heidi — hon som jobbar med utvecklingsstörda barn — säger till Jonte precis när hon ska hoppa av Pågatåget i Landskrona: ”Skriv fler böcker, jag har läst alla. Skriv tjockare.”

Crister Enander

Fotnot: Jonas Bergh har release för sin bok på Victoria i Malmö tisdagen den 30/10."