Och Thorbjörn var tuffast och pratade mest, för hans far satt i rullstol så han skulle alltid va bäst.

Vi åkte förbi i fredags, Åshöjden.
Vi for över Hallandsåsen och skogarna och där, långt upp i backen, byggde dom planen och E4:an för längesen i en annan tid.
Och vi for förbi och vidare bort till ett hus som fukten tar mer och mer av. Och Buster-tidningarna jag räddade har en doft av tider som sakta multnar och blir till våt jord.

Det är mer än trettio år sen jag var på min första BoIS-match. I år har jag sett femton matcher. En på Gamla IP i Malmö och resten på IP i Landskrona. Vacker kyla i luften igår. Långkalsonger. Och Ljungskile var inte Åshöjden. Och BoIS var sannerligen inte Åshöjden.

Heder. Gemenskap. Att jobba tillsammans mot ett mål. Solidaritet.
Det är sagoböcker.
Är det sagoböcker.

Jag hamnade i min bod på kvällen. Läste ett avsnitt av Åshöjden i Buster. Tänkte på IFK Trumslagaren. Tänkte på den präktighet som jag saknar.

Kära BoIS-spelare. Vi är många som har genomlidit ännu en säsong där ni ofta inte orkat, velat, kunnat, prestera vad man borde kunna kräva av välbetalda yrkesmän.
Kära BoIS-spelare. Kunde ni inte ha visat lite mer tåga igår. För vår skull. Kunde ni inte gett oss något att hoppas på i vintermörket. Kunde ni inte gett oss åtminstone en avslagen fest.
Jag cyklar till stationen i Malmö, tar tåget till Landskrona och cyklar till IP. Betalar hundra spänn i inträde varje match. Tågbiljetten kostar 112:-.
Jag vet. Det är ett fritt val. Frågan är hur länge till.
Kära BoIS-spelare. Ni gjorde givetvis ert bästa. Men det räckte inte.
Kära BoIS-spelare. Att göra sitt bästa hör till Åshöjden-tiden. Men då fick man ska skaffa sin lön från annat håll.
Kära BoIS-spelare. Ni som inte pallar trycket kanske borde gå till Asmundtorp istället.
Kära BoIS-spelare. Flera av er har varit bra någon eller några gånger. Några har varit bra nästan varannan match. Och två, eller kanske tre, har varit bra ofta.
Det betyder: Flera av er har mest varit dåliga. Några har varit dåliga något mer än hälften av matcherna. Två, eller kanske tre, har varit dåliga några gånger.

När ett lag som Ljungskile går upp i allsvenskan förstår man att Sverige är ett land som inte är bu eller bä. Som inte kan anpassa sej till den nya tiden helt och hållet. Som inte kan släppa det gamla. En soppa med slö kryddning och en torr vit macka till det, med mild herrgårdsost.
Det är som den australiska dialekten, det sämsta av engelskan och det sämsta av amerikanskan.
Sverige om jag tittar i mina mörkaste glasögon: Det sämsta av USA och det sämsta blygaste och drygaste av det gamla svenska.

Man åker över en ås som bara är lite slagg från en mycket mäktigare och mer långsam tid. Man tar sej förbi Pepes bodega i Båstad och allt är dött. Så småningom hittar man ett ställe som serverar kåldolmar och majssoppa, och man undrar: Kom jag hem nu?