Borstahusen in my heart

För er som inte läser HD/NST/LP, här är min personligt hållna välvilliga recension av Åke Jönssons bok om Borstahusen.
På söndag signerar jag min senaste roman på Bok o Papper, 16.00 och på Killbergs, 17.00. I Landskrona alltså, kom gärna dit.

Det moderna bostadsområdet Öresundsparken stod färdigt i slutet av femtiotalet, det nya Borstahusen på ”fel” sida Erikstorpsvägen. 1974 gick jag förbi statyn som liknar en påfågel, som jag aldrig lyckades klättra upp i. Jag kom tillbaka till dagiset efter en längre sjukhusvistelse. Jag var fem år och nervös. En liten småtjock kille som jag inte kände igen stod vid grinden och vägrade släppa in mej.
"Vem är du”, sa han och jag visste inte vad jag skulle svara.

Nu vandrar jag vid Åke Jönssons sida genom Borstahusen. Jag håller honom inte i handen, men jag låter honom ge mej nya kunskaper om orten där jag växte upp, orten som jag egentligen aldrig lämnat.
Jag vandrar vid Åke Jönssons sida och låter honom genom boken Borstahusen – från fiskeläge till fritidsparadis, plocka fram gamla minnen och händelser från förr, åren som formade mej.

Vi hade just kommit hem från Spanien i början av åttiotalet och det var party i den av skolans paviljonger som innehöll matsalen, en mycket moderna sådan, lär jag mej av Jönssons bok. Det var en sådan kväll i maj när Öresund känns ljumt men en dimma ändå drar sej in från havet, mot dom som sitter på trappor eller bänkar på Nedre gatan, allt som slår ut i vinden som blir stilla nu.
Det var party i skolan, vars huvudbyggnad var den ståtligaste i hela det lågbyggda fiskeläget. Jag cyklade ut mot golfbanan vid Erikstorp, den som anlades i det tidiga sextiotalet när semesterbyn redan fanns. Mycket kan jag läsa mej till i boken om Borstahusen, den tar mej vidare i minnet, partyt i skolmatsalen, att jag för första gången hörde Carolas Främling genom dom öppna fönsterna och tänkte: Jaha, det är så den låter. Och jag cyklade vidare och svängde ner mot havet, förbi campingen där Asks café låg en gång, där kallbadhuset låg. Vidare bort över den lilla bäcken där Karl den tolfte la sej i byggandet av värn mot en möjlig dansk invasion. Allt går att läsa, det var här den första kalkugnen byggdes. Det var här det började, säger Åke Jönsson.

I tre delar (Det gamla- Det nya- och Det moderna Borstahusen) med totalt trettionio kapitel (med titlar som bl a Brutalt överfall ute på sundet, Pumphuset och järnvägen, Ett badparadis, Den första utbölingen, Kapellet samt Ett Lousiana i miniformat) berättar Åke Jönsson fiskelägets historia på nästan fyrahundra sidor. Det är ett digert material han samlat på sej. Som en skollärare går han bredvid, emellanåt glatt och frodigt berättande, andra stunder mer rabblande historiska fakta. Ibland blir jag alldeles vilse av dom många namnen på gamla fiskare och andra borstahusbor som har huserat fiskeläget sen den där dagen när en av bröderna Borste blev förbannad på en grannkvinna vid Kalkugnslyckan på 1770-talet.

Min familj flyttade från Norra fiskehamnsgatan, där det gick rykten om en blodhund och en förrymd orm i kvarteret, till Övre gatan, alldeles nära där Strandvägen slutar, i november 1974. Då fanns Signes konditori fortfarande kvar, det som många kallade Tack så gärna. Jag och min bror sprang upp dit på lördagarna för att köpa tuggummi med Robin Hood-klistermärken, och supersura och supersalta. Detta var någon gång i mitten av sjuttiotalet, men i Åke Jönssons bok står det att Signes revs i slutet av sextiotalet. En petitess möjligen, men inte för mej och mina minnen. En spricka i fasaden, den enda jag kan erfara i boken, som borde lagas vid en eventuell nyutgivning.
Men större är ändå allt det jag får lära mej. Äntligen vet jag varför Lill-Olas heter Lill-Olas. Och alla bilder, gamla och några nyare fotografier som jag kan ta vidare ut i min fantasi. Alla dessa människor, alla dessa livsöden, alla dessa historier från förr fram till nu. Entreprenörerna, originalen, nybyggarandan och den ständiga kampen för ett värdigt liv. Mörkret och dom trånga husen, sammanhållningen. Den lervälling som Nedre gatan måste ha varit stora delar av året.
Och jag får flanera förbi dom gamla hökerierna, känna lukten av öl från Nils Svens- eller Höjers birschapp.
Och ändå är det så aktuellt. Samma fast annorlunda. Artiklar i tidningen från fyrtiotalet om lymlar som cyklar på piren och lever allmänt rövare. Borstahusen som reservat, nu och för hundra år sedan när bössen kom från fiskeläget in till stan, akta er för dom!

Det är en osedvanligt rik bok som Åke Jönsson skrivit. Det är en lång resa från den första kalkugnen i mitten av sjuttonhundratalet, förbi det första av bröderna Borstes hus, trettio kvadratmeter korsvirke, lera och halmtak.
Det är en förbannat bra och intressant bok som Åke Jönsson har skrivit, och jag är tacksam för att jag fick gå bredvid, att jag fick läsa.

Jag är utanför dagiset vid Öresundsparken igen. Jag klättrar upp i statyn som liknar en påfågel, och jag tycker att jag hör honom nu, den lille småtjocke killen vid grinden.
"Vem är du”, frågar han, och det finns bara ett svar just nu.
”Jag är en kille från Borstahusen.”


Borstahusens hamn med Ven i bakgrunden. Närmast ser man Hooken, ett legendariskt badparadis för stadens punkare och andra lite alternativa människor. Och alldeles vanligt folk också, för all del. Jag vet inte vem som tagit bilden. Sorry, fotografen.