En gång min vän, min vän, du är alltid min vän

I snart fem år har jag varit Elsas pappa. Jag känner henne ganska väl. Vi är bråkiga med kort tålamod, båda två.
Så kan hon ändå sitta ner och koncentrera sej, länge.
Precis som jag.
Jag vet inte. Jag minns inte hur jag var när jag snart skulle fylla fem.

Jag skriver ingen barnblogg. Jag tycker inte om att lämna ut mina barn. Men som dom betyder mycket i mitt liv, måste jag ibland. För att inte falla ifrån.
Anna har inte varit med tidigare. Hon har mina öron, kanske ögon. Hon skrattar gärna.


Pulp. A little bit of soul. ”Du ser ut som jag, men, snälla, bli inte som jag.”
Det är hårt som att det gör ont ibland. Att stå till skuld för vad man satt till jorden. Möjliga konsekvenser.

Jag är en blandning av Alfred och Melker.
Jag har aldrig varit inne i den världen som Astrid Lindgren skapade. Givetvis har jag inte varit helt utanför heller.
Hon blev mamma som artonåring. En fyrtionioårig chef var far till barnet. Tänk på det, präktighetsministrar.
Astrid var en stark och fri människa.
Det tar jag med mej, som vi säger i författarlandslaget.
Astrid skulle aldrig aldrig aldrig ha fått Nobelpriset. Så det fick hon inte.

Jag tänker på Björk. ”Dom unga kvinnor som försöker se ut som jag, har inte fattat ett skit av vad jag vill säga till dom.” Exakt.

Det gick en nordlig vind som luktade sprängd naturgas över östra Limhamn idag. Ett helt hus är borta. Andra hus är mer eller mindre förstörda.
Jag satt i min bod, kände skakningarna och hörde det dova ljudet av explosionen.
Vi lever inte i kriget. Men vi har också gas, en panna just intill där vi sover.