Wednesday, November 28, 2007

Att balansera på gränsen

Ett hus ska säljas. Försvinner minnena då? Nej.
Vad försvinner? Möjligheten att åka dit igen. Möjligheten för en ny generation barn att få springa på dom ängarna, bada i det havet, fiska dom krabborna, känna den lyckan. Försöka klättra upp på den stenen.

Verkligheten är inte så enkel. Verkligheten är att gå vidare när något är ruttet och omöjligt att laga. Det kan vara svårt att pussla ihop juridik, vänskap, släktskap. Det kan vara många personer inblandade.


Det är ett gammalt hus på en kulle utanför Halmstad bara. Min mormor och morfar köpte tomten på fyrtiotalet. Vi är ganska många som spenderat mycket tid där under sextio år. Den tiden är slut snart. Det gör mej ledsen, kanske lättad. Hur länge spottar man på en sten för att få den våt? Jag vet inte. Men det är många tårar från många människor.
Det är kanske därför det är dags att säga adjö, för att slippa mer gråt, för att aldrig låta gråten bli skrik och hat.
Men jag vet verkligen inte.


Vi åkte upp dit för några veckor sen. Det gjorde ont. Och någonstans långt inne kändes det kanske skönt, eller i alla fall rätt.
Men jag vet verkligen inte.

3 comments:

Anonymous said...

Bilden på Elsa är underbar, det finns en bild som är c:a 32 år äldre från nästan samma ställe, den är på 3 syskon i badkläder, mellanbrorsan tror jag har en nyckelpiga(?) som simring, storebrorsan hade precis tagit fisken på "Citas" simskola och slapp. Dina känslor är du inte ensam om, fint skrivet.
/AB

Windy said...

Eller när vi lekte "gråsuggeleken", eller när M dränkte håret i Lagerfeldt innan vi åkte in till Halmstad, eller när J glömdes kvar i taxin på väg tillbaka till stugan, eller när vi "sjöng" med kören på Valborg, eller när vi rökte upp I:s cigarretter innan hon vaknade. Eller när de fula solglasögonen åkte ut från bilen på väg från Trönninge till Påarp.
Många små minnen finns kvar av den fina stugan vid havet och den stora stenen med fågelskådarna.

Jonas said...

Jepp.