Blicken i deras ögon

Råttan i trädgården är pysslig av sej. Eller, den är hungrig, samlar vindruvor. Ser om sitt hus, som vi alla. Men det betyder inte att vi vill ha den rännande hos oss. Det är en ganska liten råtta. Jag hoppas att den är ensam. Borde kanske ringa Råttjouren istället för Anticimex.

Alla ska bo. Alla ska bygga. Avloppen öppnas och råttorna kommer upp på land.

Idol-
Måns.
Ola.
Danni.
Musik för dom som ska läsa Camilla Läckbergs samlade verk om några år. Och deras mammor som redan gör det.

Jag ställer mej inte till doms över någon. Jag bara konstaterar.


Den lätthet jag eftersträvar är den lätthet som Peter Kihlgård sysslar med, i språket. Och avgrunden under. Den dagsgamla isen alltså, den man inte vet om den ska hålla.
Den lätthet som bara handlar om att stryka motorvägen medhårs och gasa på med en lightspya som man enkelt kan behålla i munnen en timme till. Den lättheten stoppar jag i en gammal säck.

Den blicken i George Harrisons öga. Konsert för Bangladesh. När han kör introt till Here comes the sun och alla applåderar. Den blicken av glädje och ödmjukhet från killen som vill ta ett steg vidare, för andra människor.

Annars är det som vanligt.
En bok om Madrid. En bok om Italien. Slas tecknar blåa stolar gråa i Nice, och jag tänker på Pär Rådström och Birgitta Stenberg.
Jag tänker på tåg med platsbiljett. Sovvagnar till Paris och vidare neråt, och den enda järnvägsrestaurang som finns i Malmö är La Barca.