Estoy in the suburb, below the tres bien, being middle class and down and out in the perfect life of frankofiler with extravagantakomplex

Jag har läst böcker.
Jag har skrivit böcker.
Jag är kulturell.
Jag är snäll.
Jag vaknade en morgon och var någon annan än jag själv.

Det lyser på stadens gator inatt.
En hund och en herre i ... frack, eller ... han drömmer om Pirret och Piraten.
Han drömmer om ... bla bla bla.

Jag är inte perfekt.
Jag förstår en sak.
Den akademiska vänsterkulturella, intellektuella sörja av människor som motsäger sej konventioner som ett konventionellt mantra, har jag inte mycket för.
Och ändå? Tillhör jag dom?
Nej. Jag tillhör ingen.
Och ändå? Har dom inte rätt titt som tätt?
Jo. Då och då.
Skriv vad du menar, Jonas.
Just det.
Det gör jag.
Ibland bra, ibland dåligt.
Ibland oförståeligt.

Går du på gatorna?
Är du i verkligheten?
Vet du vad du pratar om?

Jag bor i radhus, har två barn och fru. Jag drömmer om en hund.
Jag är långt från konventionerna.

Jag gjorde en grej av en möjligen bra kulturjournalists mycket illa underbyggda recension en gång. Undrar om jag får böta för det.
Undrar hur systemen är uppbyggda.
Undrar hur bra jag är.
Undrar hur dålig jag är.
Undrar vad vissa människor menar.
Undrar vad vissa människor har emot varandra.

Jag vet detta: Det blåser på lördag. Det blåser på söndag.
I nästa vecka ska jag prata hos Vänsterpartiet på Rådhustorget i Landskrona, under Kristallnatten.
På lördag ska jag prata under invigningen av Centrum- Österlyftet i samma stad.
För detta tjänar jag betydligt mindre än vad en journalist får för en recension som han säljer till flera tidningar.
Detta gör mej inte till en bra författare.
Detta gör mej inte till en bra människa.
Men jag är ... Jonas Bergh.
Och stolt.
Och stark.

Och, du har dina poänger. Jag har dom nerskrivna i min anteckningsbok.