Det här är mitt liv, and I don`t care

”Du ska ju bara gå till posten ...”
Det rinner vatten på golvet i källaren. Det samlas i en pöl innan det blir en å till brunnen. Det kommer råttor ur brunnen. Gallret är löst. Hon kryper där, min lilla dotter. Hon är så liten. Hon bara flög ut när hon föddes. Jag är så orolig för henne. Hon kan pilla bort gallret och falla ner. Sugas ner i hålet. Sugas ner till råttorna. Hon kan bli som Mowgli. Hon vill aldrig tillbaka till Människobyn.
Jag kan bara förstå henne. Men hon är så liten.
”... fast det har ju brunnit.”
Det finns en tråd som brinner av gas. Den tråden kan bli en stubin som är kort och försvinner. Allting sprängs, allting försvinner.
”Vi måste ju bo här.”
Vi måste ju det.

”Du lever ju i det där.”
”Kanske.”
”Du är ju aldrig här.”
”Vad ska jag göra här?”
”Du ska ju till posten.”
”Den har ju brunnit.”
”Dom har ju öppnat en filial.”

Det kan vara den pakten. Det kan vara ett bageri över öppen eld i det sydligaste Italien. Det kan vara ett femtiotal som låg i europeiska ruiner.
Som gjorde att allt var så enkelt då. Helvetet var borta. Helvetet kunde komma tillbaka.
”Njut i paradiset, så länge ...”, kanske Lars Forsell tänkte eller mumlade. Kanske satt Slas några stolar eller barer bort. Antagligen satt Pär Rådström just sidan om Lars.
”Vi skiter i dom andra, vi ger fan i deras regler.”
”Vi gör som vi vill”, sa Lars, och den vandringen tog oss långt.

Jag ska bara till posten. Men ICA-butiken har brunnit. Det tog eld i en mekanisk isbjörn. Man kunde köpa billigt kaffe sen, och dasspapper som luktade rök.
”Du ser det på fel sätt.”
”Du ser det på fel sätt.”