Upp med händerna

Igår fyllde Dronningen år. Barnen hade flaggor och jag gjorde misstaget att hoppa vid Österport. Fick trängas och stångas och svära på danska. For hilvede! Man måste göra så. Man vill inte bli överkörd av cyklarna ju. Och inte av barnvagnarna, ju.

Jag har så många bollar i luften.
Jag har inte tillräckligt många händer.
Och när Elsa och jag var på cirkusskolan klarade jag inte ens av jongleringen av långsamma sjalar. Vi tyckte mycket om cirkusskolan.

Det var så mycket lättare när jag hade färre idéer.
Men jag har många handskrivna papper till tre olika böcker.
Så sitter jag där i min bod, vid datorn, ska bestämma vad jag ska skriva. Det blir inte kattskit, men jag känner mej splittrad.

Marseille ska har blivit så fint. Man behöver inte vara rädd längre. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.

Jag orkar inte. Jag vill vara nyanserad. Men jag kommer att berätta historien om maktmissbruk, om pojken som var mulatt. Som sprang över spåret. Om tumultet som uppstod. Hela tiden tänker jag på vad som hade hänt om det varit en mänsklig buffel, en man i medelåldern med resväskor och rödbrusigt ansikte, från Sverige, Tyskland, USA eller Danmark, som korsat spåret. Om hon hade ringt på kollegorna, ordningsvakten och snuten då, den säkert kränkta konduktören. Om tåget hade blivit inställt då.
En pojke sprang över tomma spår. Han gjorde fel. Han hade bråttom till tåget.
Han blev nästan nerbrottad.
Fyra konduktörer, en lokförare och en ordningsvakt. Senare två trevliga poliser som knappt kunde hålla sej för skratt.
Killen kanske kastade en tidning när han blev provocerad.
Misshandel, sa den tjocka konduktören. Och ställde alltså in ett fullsatt tåg i rusningstrafik. Alla fick gå av och byta spår och trängas ännu mer. Hon borde få sparken.
Jag var tvungen att stanna och vittna. Alltså, inte tvingad. Det var JAG som tog beslutet.
Jag vet att det var dumt, sa den chockade pojken.