Bit dej i svansen, syster, du känner ändå inget

Angående icketremonarkmötet. Vad bra, ett klokt beslut.
Inger Rudberg från Lund tycker att Malmö skämmer ut Sverige inför hela Europa.
Någon måste gå i bräschen, Inger. Det var så längesen Sverige gjorde det. Nu ska man istället snegla på sneseglarna som kryssar bakåt. Kungar och prinsessor, drömmen om den vid spisen fastkedjade kvinnan på femtiotalet.
Väx upp, Inger, annars har du snart bitit av dej hela svansen i ditt rundspringande gnällande. Och då närmar du dej dom riktigt känsliga domänerna, där smärtan är verklig. Om du har några tänder kvar.

Folkpartiet i Malmös glappflabb Eva Svendén har åsikter. Hennes människoförakt lyser ofta igenom, även om hon försöker skriva på ett sätt som hon tror liknar nyanserat. Så fortgår hon som en lakej i populismens och självgodhetens namn.
Det finns en verklighet, Eva.
Arabiska är ett språk som talas mycket i vissa delar av Sverige, framför allt i Skåne.
Men Eva maler på i sann brunopportun anda: Det är svenska man ska lära sej.
En sak, Eva: Man lär sej främmande språk bättre om man kan sitt eget. Språk föder språk.
Och då talar vi inte om pseudoretoriskt kvackande.
Och en annan sak, Eva: Snutar som pratar arabiska, snutar som förstår en utsatts situation, som kan reda ut missförstånd (som kollisionerna ofta beror på), är av godo. Samma sak gäller för lärare med dylika språkkunskaper.

Dessa klokheter fick ni gratis, kära vänner.
Men ganska ofta blir jag tillfrågad att hålla föredrag för föreningar av olika slag. Gemensamt brukar vara att föreningarna består av medelålders/äldre medelålders svenska människor. Människor med, i ett globalt perspektiv, enormt mycket pengar.
Visst, brukar jag säga, jag kan prata, men jag vill ha betalt.
Då blir dom närmast förnärmade. Jag känner mej som en skurk.
Två dagars förlorad arbetstid. Nervositet.
När ringde du senast din elektriker eller läkare och bad honom jobba gratis för dej i två dagar?
Men du är ju författare?
Ja, jag tjänar dåligt ändå, eller vadå? Jag får använda en stor del av min fantasi för att skaffa arbete. Jag är inte anställd av trygghet.
Vill ni ha nånting gratis så kan ni gå till bibblan och låna mina böcker där.

När det rör sej om fattiga tidskrifter, nyetablerade kulturklubbar, politiska/medmänskliga manifestationer och liknande, då ställer jag gärna upp gratis.
Det är stor skillnad på att välja några lämpliga stycken ur min produktion, och läsa upp dom. Mot att skriva ett alldeles nytt föredrag för bara ett tillfälle. Det tar tid. Och tid är pengar.
Det är sanningen. Det var inte jag som hittade på den.