Snabb rapport

Det finns ett litet väggfast bord i mitt hotellrum, ett dubbelrum för bara mej. Ett väggfast bord med två väggfasta stolar med senapsgula dynor, fönsterluckorna är mörkbruna. Allt annat är något som kanske kallas vitslammat putstegel. Och tegelfärgade klinkers på golvet. Utanför finns balkongen. Jag både ser och hör havet. Jag ser när fiskarna ger sej av och när dom kommer hem igen. Jag ser när dom samlar in sin långa långrev (eller vad det är) runt lyktstolpar överallt kring tio-elva. Fruar och mammor säljer fisk i saluhallen, säljer godis och glass i dom två strandkioskerna. Tar emot pengar vid dom offentliga toaletterna.
Under tidig eftermiddag ger sej fiskarna ut igen. Sen, om man bara lämnar havet och klampar lite uppåt stan, som i alla städer, så sitter dom och röker och dricker några bira eller kaffe och portugisisk brandy, spelar bädspel.
Det är trånga gränder. Kvinnorna har likadana ljusblåa småblommiga förkläden, dom flesta männen har dom nästan likadana rutiga eller randiga skjortor. Timmerhuggare vid havet.
Och så många som haltar.
Och så många hundar som haltar.
Och hit kommer jag, och andra turister.
Och här lever dom. Människorna i det som är likadant varje dag. Fast inte ... dom gamla männen på bänkarna tittar på havet, som jag brukar titta på havet. Det är deras liv. Det förändras ständigt, men mycket är det samma.
Och här föds det nya människor som lär sej engelska från sju års ålder. Dom vill inte ha sunkiga barer eller pastelarior. Allting förändras. Och det är mycket hud som dom unga kvinnorna, eller flickorna, visar.