Saturday, September 13, 2008

Byfånar och dumskallar svärjer sej in i ordensällskapet Grå Gröt

Jag bryr mej inte om dom ointresserade. Ni får gå och meta val, eller nåt. Eller ... kanske ställa en oxtjur på en åker, se hur han rispar med klövarna och längtar efter rödkskinn att äta. Det tar fem minuter, om man inkluderar eftertanken. Kanske längre. Eller ... spotta på en sten tills den blir våt

”När elefanter dansar över rosornas bädd ... Som en nål i armen, Fatumeh.”
Och när du var liten. Och nu tänker du mest på heroinet. Nu tänker du mest på det andra missbruket. Nu kan du inte skönja det viktiga, inne i systemet inne i systemet inne i något du hade hånskrattat åt utifrån förr.

Det är för många som promenerar på en stig som går neråt neråt neråt. Det är för många som inte stannar, kolla! Där är en annan stig, en smalare men mycket vackrare. Vi behöver inte ha så bråttom.

”Det är skönt att ha sovmorgon”, säger en kvinna på mina döttrars dagis när vi kommer halvtio. Vi kommer halvtio varje dag, senare är förbjudet.
Sovmorgon, tänker jag. Jag satt och skrev till ett igår. Jag gick upp strax innan sju, läste tidningen en timme och skrev innan Johanna stack till jobbet och Elsa vaknade, Anna hade redan ätit frukost. Jag vill att mina barn ska få ta det lugnt på morgonen. Leka själva eller med varandra. Jag förklarar för Elsa att jag måste jobba. Men jag ger henne en och en halv timme varje morgon. Anna är vaken två och en halv timme innan vi sticker till dagis. Jag har kämpat för att kunna leva så. Jag vill bestämma själv.

Jag tycker att skolan är viktig. Människor som vill ha fast anställning bör utbilda sej till det dom möjligen strävar efter. Människor är olika. Undersökningar har visat att 80% av västmänskligheten kan sägas tillhöra NORMEN. Dom andra 20 procenten, i Sverige idag nästan två miljoner MÄNNISKOR, är inte riktigt som alla andra. Dom är oftast smartare och dummare, dom tänker på ett annat sätt, dom agerar annorlunda. Vissa ligger bara på en soffa. Andra skriver böcker och raljerar. Många har diagnoser, t ex ADHD, andra borde ha fått det. ADHD är inte bara, jaså, du är sån, det är en komplex sak. Precis som dom som har Downs syndrom eller är autistiska, det finns gradskillnader i det som av dom ”normala” ibland håglöst kallas helvete. Precis som allting, det finns gradskillnader. Det finns inte bara ett DOM. Precis som araber.

Skolan ...

Så var jag på släppfesten för Andrzej Tichýs nya roman, Fält. Andrzej har något som jag saknar. Det kanske är ett lugnare ursinne. Jag vet inte.
Jag har inte läst ut boken än, men hittills ... Andrzej är en väldigt bra författare.
Det kanske är ett lugnare tålamod.
Det kanske är en annorlunda begåvning.
Jag tycker mycket om det, att känna en människa, att läsa människans böcker eller plogfåror. Att lägga ett pussel med många bitar och veta att jag kanske är nära, men jag blir aldrig färdig.
Vad det är?
Detta måste berättas, och jag kan göra det ... säger jag och menar Andrzej som jag.
Jag har bara läst positiva recensioner av Fält idag, det glädjer mej mycket. Bra jobbat, Andrzej. Med både det ena och det andra.

Skolan?

Jag har bara diagnoserna alkoholist och allergiker med lätt astma. Och Lumbago ischias akuta. Och vissa odiagnostiserade tendenser i mitt beteende som smått påminner om ADHD. Men jag vet inte. Jag kanske bara önskar mej något att skylla på. Man måste det i ett samhälle där normen är så stelbent strukturerad mellan rätt och fel.
Vi kan ta Ralf Edström. Jag lyssnar mycket på radiosporten. Ralf är kunnig inom fotboll. Men han har inte vad jag har, han är totalt renons på att känna in den vind som blåser, som alltid har blåst och förändrat.
Ralf Edström har vid flera tillfällen varit hårresande korkad i sina kommentarer om Zlatan. Att Zlatan inte gör som man ska. Det är en doft av svettig allmoge som många har glömt, utedassen och misären. Nä, allt var bättre, på den gamla goda tiden ... Säkert, Sören.
Jag tror inte att Ralf Edström röstar på idioterna i sverigedemokraterna, han är nog alldeles för fast i sosselandet från förr, eller möjligtvis centern.
Hans många negativa uttalande om Zlatan diskuteras. Jag tycker att Zlatan ska kritiseras. Positivt och negativt beroende på vad han uträttar. Men det finns alltid gränser. Det man borde diskutera är Ralfs oförmåga att gå utanför frimicklar-Åbys pianohymner om ett fromt fädernesland. Det finns inte längre, Ralf. Det finns inte längre, sd.
Det är tiden som går.
Det är tågen som passerar när ni på perrongen står.
Det är somt försvunnet som ni aldrig tillbaka får.
... eftersom poesi ska vara otymplig och skrivas på rimmad vers.
Finge det bara vara så för alltid.
Då kunde jag stundom få vila i frid.
Eller ...

Skolan ja. Det finns åttio procent ”normala” och tjugo procent ”annorlunda”.
Dom annorlunda ska anpassa sej. Det är bara fram med hyveln och sågen och kapa av lite här och där, pusslet ska fan i helvetet passa.
När jag gick i mellanstadiet fick man betyg för första gången i sexan.
Windy var bäst i klassen i teoretiska ämnen. Jag var snäppet efter, men höll hög klass. Oskis var bäst i teckning. Vår lärarinna delade bara ut en femma i varje ämne (något jon helt själv hade bestämt), dom fick Windy (är jag nästan säker på), i svenska, engelska, matte, OÄ och vad det nu mer var. Jag fick fyror. Lärarinnans dotter fick fyror i alla ämnen. I ALLA ämnen. Hon var inte den vassaste kniven i lådan.
Är det bra med betyg för små barn som är ... små barn? Jag vet inte. Jag tror inte det.
Är det bra med krav och tydliga gränser för små barn som är ... små barn? JA.
Är det bra att säga till små barn (bla bla bla), men det där är ingen sol, en sol är gul. Du får rita om? Nej.
Är alla likadana? Nej.
Har alla samma rättigheter? Nej.
Ska dom ha det? Ja. UTIFRÅN SINA EGNA FÖRUTSÄTTNINGAR MEN I ETT KOLLEKTIVT SAMMANHANG.

Jag sitter i mörkret i boden, i dunklet, en lampa lyser. Elsa lägger pussel och jag läser Fält. Går tillbaka till sidan 116 igen. Och Hasse Kvinnaböske sjunger om Ann-Christine. Det är en mycket märklig känsla. Min dotter som närmar sej sex år. Andrzejs bok och Hasse. Och samma känsla, ändå. Jag vill nå er. Och vi hade strömavbrott innan, men vad jag vet är ljusräkningen allaredan betald.
Nu ritar, klipper och klistrar Elsa. ”Hur ska jag göra, pappa?” ”Gör som du vill?”
Det finns fler aspekter. Man kan säga: Rita en cykel och ett hus. Hon kan säga: Nej!
Och börja rita något helt annat.
Nu fick masken en hatt. Maskar kan ha hatt.

Kommer du ihåg, Windy? När vi var klara med alla matteuppgifterna eller nåt annat. När vi fick gå runt och hjälpa dom andra. Vafan kunde vi lära ut? Vafan lärde vi oss av det? Vafan är det för pedagogik? Vad är det för lathet? Vi kunde mer snabbare, varför fanns det inget som kunde ges till oss? Varför fick inte åsnorna sina morötter?

Mina barn ska alltid gå i kommunalt dagis och kommunal skola. Jag kräver det i ett land som inte är USA. Jag vill ha bort skitregeringen som sitter grosshandlarslött på platta rövar nu. Jag vill ha ett starkt socialdemokratisk parti med stöd av vänsterpartiet (miljöpartiet litar jag inte längre på) som ger resurser till det som är viktigt.
Jag vill att alla ska inse att sverigedemokraterna är slutknorren på det tragikomiska skämt som ny demokrati startade när brunögonen från trettiotalet hade avlidit eller var för gamla. Jag använder sd:s egna slugförtäckta ord, fast med en annan mening. Som att dom skulle ställa sej tillsammans vid en stor spegel, titta på vad det är på riktigt och unisont bryta ihop och utropa: Ut med packet! Vi är packet!
Vad som är viktigt?
Att hjälpa alla som behöver hjälp, själsligt och ekonomiskt oberoende av var i världen dom finns. Givetvis måste man i Sverige i främsta rummet koncentrera sej på det egna landet. Men dock höja och effektisera hjälpen till alla dom som inte har haft turen att födas rakt in i en räkmacka med apatiserande majonäs

Den där skolan ja. Den är viktig. För den stora majoritet som ska följa den norm dom är infödda och vill leva i. Jag menar det. Jag vill inte åka tåg som körs av en outbildad förare. Jag högaktar alla duktiga yrkesmänniskor. Den jag mest högaktar är min egen pappa. Han är sextioåtta år och jobbar fortfarande. Om jag når den åldern tänker jag också jobba.
Han körde mej till stationen en kväll i september eller oktober. Flera år sen. Farmor hade också dött nu. Radion var på. ”Skynda dej älskade, skynda att älska”, jag tror den går så, spelades på radion.
”När man slutar arbeta är livet slut”, sa min pappa. Skynda dej älskade, skynda att älska. Har jag aldrig sagt till honom.
”Nu är vi dom sista”, sa min pappa och menade den generation han tillhörde.
Döden som en ständig vandringsvän, som ett ständigt hängande svärd ovanför huvudet i den sköra tråden. Som den ständiga ångesten i min familj. Jag äger den också.
Jag tror att det till stor del handlar om liv, och höga berg och djupa dalar. Du vet, grabben, du faller hårdare när du klättrar högre.
Men jag vill klättra högre!
Och jag har lärt mej att falla hårt men resa mej mjukt.

Vad jag vill säga?
Farväl. Kanske. Jag vet inte.
Vad jag vill säga?
Läs Peter Kihlgård och Andrzej.
Vad jag verkligen vill säga?
Jag hade en lärarinna i svenska på gymnasiet. Hon gav mej motstånd. Jag tycker mycket om människor som tar striden. Hon gav mej ettor eller femmor för mina uppsatser. Jag var så klok som bara en människa i sjuttonårsåldern kan vara. Så kaxig och dryg. Jag provocerade henne. Jag tyckte att hon provocerade mej. Jag tror att hon tyckte om mej. För allt jag gjorde var för att jag var förälskad i litteratur, i mej själv och i upproret. Jag ville ut. Jag ville bestämma själv. Jag tror att det var kul för henne att ha en engagerad elev, om än odräglig emellanåt. Jag vill tro det.
Jag brydde mej om samhällskunskap, engelska och spanska på gymnasiet. Och svenska. Allt annat sket jag i, mycket rejält. Jag var ingen propert flitig student.
Men jag visste vad jag ville göra. Musik och litteratur. Jag behövde inte det andra.
Vad jag vill säga?
Bestäm dej för vem du är. Gå snett till vänster där borta, där finns en annan hemlig stig. Eller ... skit i det. Du får väl hitta din egen väg.

”Du har ett rörligt intellekt, och klassens bästa språk”, sa hon, min lärarinna i svenska. ”Men här i skolan måste du lära dej hur man ska sätta punkt och komma, när du blir författare får du skriva som du vill, men inte nu.”
Jag visste redan hur man skulle sätta punkt och komma. Men det var inte så jag ville säga det.
Mitt intellekt var snarare rörigt, vill jag mena.
Jag tyckte mycket om min svensklärarinna.
Vad jag vill säga?
Tack, Titti B, för fighten. Den tog mej i alla fall hit, vad det nu kan vara värt.

8 comments:

Jonas Bergh said...

Minns när diktaturens Argentina fullkomligt blåste ut hjärnan på Åby 1978, när man bara visade det som var fint och fantastiskt. Som Atlanta. Som Peking.
"Jag såg inget dåligt", sa Åby.
Roland Andersson, däremot, var in i det längsta tveksam till att delta. Roland, som för övrigt var en av dom som tidigt släppte fram och förstod Zlatan.
Jag tror inte att Ralf hade s mycket att komma med om han någonsin diskuterade med Roland.
Hur många stockar snus har jag kvar? Liksom.
Men han var en fantastisk fotbollsspelare, och är en duktig kommentator, när han håller sej på en matta han behärskar.

Tobias said...

Annars är det ju många före detta sossar som röstar på sd, men vill man leva i en fantasivärld, så visst. Vad Zlatan har med sd att göra förstår jag inte heller. Är det fortfarande ingen som har frågat honom om han ser sig som svensk?

jonas said...

Jag förstår inte riktigt vad du menar med fantasivärld. Säkerligen har du svårt att förstå en del av vad jag skriver om.
Själv känner jag mej inte sådär väldigt svensk, vad det nu betyder. Det är ju för oss som lever i verkligheten ganska svårdefinierbart (och vad det gäller sd:s bullshit om svenskhet så verkar ju dom inte ha så särskilt lätt att säga vad dom menar heller, i den frågan och i många andra). Men jag har ett svenskt pass och medorgarskap. Det har ju Zlatan också, och han spelar i det svenska landslaget.
Jag är väldigt stolt titt som tätt(under mina nationalistiska stunder) över att tillhöra ett land som med så relativt få invånare har kunnat, under årens lopp, producera så många goda och duktiga människor.
Numer tycker jag att dumskallarna verkar bli fler och fler i det offentliga rummet, på gator, på bussar. På bloggar. Fast, jag vet inte, jag tror inte att det var bättre för, bara annorlunda. Man slapp lyssna på allt ogenomtänkt, ytligt skitprat bara. Människor trodde sej nog inte lika viktiga och intressanta. Man hade inte tekniken, medlen.

l.t. fisk said...

Det här var en väldigt fin och rörlig text, inte rörig. En lång text som inte kändes ett dugg lång. Vad det kännetecknar, behöver jag inte bre ut mig om. Det vet du också.

l.t. fisk said...

Och jag såg nu på slutet: Titti B. Hon var min bästa kompis - då - mamma. Hon läste Markurells i Wadköping för oss. Och hon tyckte att jag var lik romanens Johan. Namne och allt.

Anonymous said...

Du minns alltför mycket. Kommer ihåg i sexan om att jag (vid samtal m.föräldrar) skulle hamnat på verkstadslinjen o arbetarmiljön i LA. Det minnet får gärna BE bära og tungt - jag kommer ihåg. Kanske tiden skulle skruvats tillbaka.

jonas said...

Det kommer kommentarer som jag inte förstår ibland. Du, anonyme, är du en gammal klasskamrat? Jag tror inte att man kan minnas för mycket.

jonas said...

Nu kom jag på vem du kanske är. Om det börjar på M. Men tiden kan aldrig vridas tillbaka, och det är kanske synd, eller bra. Jag är inte säker på att alla/tillräckligt många hade agerat annorlunda/bättre.