Mord på Möllevången (första kapitlet av andra delen i deckaren MORD)


1
Klockan var kvart i tolv när jag hittade kroppen, och jag var vaken. Dygnsrytmen hade inte blivit normal än. Jag som brukade somna kring tio. Jag fick ingen ro.
Himlen var fylld av stjärnor högt upp.
Allt var stilla bland dom stängda tivoliattraktionerna i Folkets park i Malmö. Ett sorl från längre bort där Konsum låg, där krogarna låg. Där dom unga fortfarande drömde om att ... henne, honom ska jag ha!
Men fåglarna sov i dom höga träden som fått stora gröna friska blad, ormarna och kängurun sov i terrariet. Den stora sköldpaddan hade sovit i hundra år. En arbetarrörelse slumrade under stenar och jord, under vattnet där den lätta fontänen strilade svagt svagt.
Och saknaden.
Jag hade varit tre veckor i Argentina. Spanskan hade flugit fram från hjärnan, flugit ut från min mun igen. Min farfar brukade berätta om Chile:
”Jag hörde honom spela, Jara. Det var inte så bra”, sa farfar, och det var bara veckorna innan han skulle dö. Jag hade en basker och en gitarr och ett skrivblock. Jag var tonåring.
Vi satt i farfars innersta rum, han smuttade sin calvados.
”Är du arton”, sa han.
”Nästan”, sa jag och rodnade. Farfar hällde upp och jag försökte svälja avslappnat.
”Han tålde det inte ...”
”Drack han också calvados?”
”Förtrycket, min lille vän, förtrycket”, sa farfar och höll min hand så hårt som jag aldrig tidigare känt. Utanför stormade stormen och vi försökte få eld på en eld. ”Snart finns jag inte mer ...”, sa han, och han var en örn. Han var pappan i Taubes Balladen om briggen Bluebird av Hull. Han var allt jag lyssnade på när jag var ledig från skolan. Och farmor. Dom var min hamn alldeles intill det vildaste havet. ”Min lille vän, vidare ...”, sa farfar och tömde det sista glaset.
Och lovet tog slut. Och farfar tog slut.

När jag hittade kroppen. När jag gick i Folkets park. Jag hade ätit asiatiskt till middag på Simrishamnsgatan, tagit turen upp mot Jesusparken, svängt ner på Kristiandstadsgatan för att gå hem, sett den öppna grinden. Och drömmarna från förr, när jag växte upp på Sofielund, innan mamma och pappa skildes, innan pappa flyttade tillbaka till Landskrona och Borstahusen där han var barnfödd. Minnena av för lite pengar för färjan till Danmark och Tivoli eller Bakken. Minnet av mjäkigare sockervadd i Folkets park. Minnet av, att ... det var ju ganska roligt ändå. Se staden från pariserhjulet.
Minnet av Bo Widerberg och Kvarteret Korpen, N.P. Möller. Minnet av en annan tid som jag aldrig förstod som ljusare. Bara min barndom.

Så jag gick i Folkets park och klockan slog i något kyrktorn kvart i tolv, när jag hittade kroppen. Jag hade gått som i trans mot pariserhjulet och nästan snubblat över den lilla kroppen. En kvinna med ett stort sår vid vänstra ögat, tinningen. En hoppborg som luften gått ur, en bild av en clown där, vars leende blivit skevt och elakt. Och just där låg hon med slokande dreadlocks, och livlös, död.
Jag ringde polisen, tände pipan. Väntade i fem minuter, hann röka ett stopp innan dom kom i två bilar. Jag berättade vad som hade hänt, hur jag hade snubblat ... över ett lik.
Igen, tänkte jag. Vad har jag gjort för att förtjäna detta.
”Vi behöver prata med med dej”, sa en man i uniform, en högvuxen blondin utan fett på kroppen, ”du måste följa med ...”
”Jag orkar inte.” Vad har jag gjort för att förtjäna detta.
”Ska du mucka med ordningsmakten”, sa han, och jag bara skakade på huvudet.
”Låt han va”, hörde jag en bekant röst som bröt lätt på danska. ”Jag går i god för honom”, sa kommissarie Jansen och tände en cigarett med en av sina långa armar, med en av sina långa fingrar. ”Gör vad ni ska, brottsplatsundersökning. Ring in dom ni behöver, jag är tillbaka om en timme”, sa Hansen och fick något slags honnör. Sebn tog han mej åt sidan.
”Jobbar du såhär sent”, sa jag, ”jag trodde att du hade dina familjeregler ...”
”Jo.”
”Men frugan ...”
”Hon är bortrest.”
”Bortrest?”
”Bortrest”, sa Hansen och såg rakt på mej med sin hårda blick. ”Vad gör du i Malmö?”
”Vad gör du själv i Malmö?”
”Förflyttad.”
”Jag med”, sa jag, skakade hans hand och nickade mot torget. ”Jag behöver ett järn ... innan dom stänger.”
”Sannerligen jag med”, sa Hansen, lämnade brottsplatsen och följde mej ut i ovissheten.