Tuesday, September 02, 2008

Slit ut det med stil

Det var i slutet av åttiotalet. Det skulle vara maratonrock på Folkan. Det skulle kosta hundra spänn och lite till. Några av banden, dom med punkbakgrund, tyckte att det var för jävligt. Dyrt. Det skulle ju vara för alla.

Ni tror alltid att det är nytt. Att detta händer nu och aldrig mer, och aldrig har något liknande inträffat tidigare.
Det är givetvis fel.
”Dagens ungdom.”
”Dagens samhälle.”
Sagt med en fnysning av någon som inte vet ett skit nu. Och antagligen inte visste ett skit då heller.

Vad vet Carl Bildt?
Vad vet Fredrik?
Vad visste Göran?
Vad in i hela helvetet är det dom nya sverigedemokraterna tror sej veta i sina gråsossiga bitterhetsbubblor?
Kom in istället, istället för att gräva era piedestaler neråt.

Det var i slutet av åttiotalet. Vårt band, QK, skulle inte vara med på maratonrocken. Men vi ville gärna vara med på antimaratonrockgalan som skulle hållas på Harlekin, det som hade varit (och nu är igen) teaterrestaurang.
Det blev möte. Puma var förbannad. Han tyckte inte att vi skulle få vara med. Vi hade ju inget att protestera mot.
”Ah, låt dom spela”, sa Fredde.
Och vi fick spela.

Wrangelska parken i Landskrona i lördags. Folkfest. Fegisarna vågade sej inte dit. Dom ointresserade höll sej borta. Folkpartiet byggde plikskyldigast upp sitt tält sist, stack först. Sossarna var med hela tiden.
Folkpartiet har ju annat att bygga än tält och spontana möten över gränserna. Folkpartiet vill ju inte bygga ett långsiktigt fungerande samhälle som handlar om respekt och förståelse. Dom rika vill ju inte skaka hand med smutsiga händer när dom ska inta sina havsnära palats. Och Torkild har ju aldrig varit intresserad av människor och deras historier, han vet ju redan allt.

Puma och jag var trubadurer på Harlekin något år senare. Han spelade en svensk tolkning av Dylan. Den handlade om en tjej som vi båda kände. Jag skrev en egen låt snodd från Dylan, Barstolen är hög, hette den. När man ramlar omkull.

När man ramlar omkull.
När hela detta korthus som kallas Sverige och världen ramlar omkull. Jag tänker inte resa det. Det får ni klara själva, sopa upp er egen skit.

Puma och jag brevväxlade under nittiotalet när han flyttat till Göteborg, och jag flyttade runt. Han skrev dikter och noveller i en ilsken politisk och Bukowskisk anda. Han var alltid arg och engagerad. Han hade också alltid ett svårdefinierat leende eller varggrin.

Jag gör min sak. Jag skäms inte. Jag kan bli mycket arg. Jag tror inte att någon tycker att jag är farlig. Dom vet ingenting. Jag är en glad och rolig jävel ofta. Jag lyssnar på Roger Waters. Han är en arg jävel, med humor.

Bristles, bandet där Svegis och Puma spelade i det tidiga åttiotalet, återuppstod på Folkfesten i Wrangelska parken i lördags. Svegis var svettig och Puma var farlig. Ränderna går aldrig ur. Om man kämpar för något så kämpar man, annars dör man.

2 comments:

l.t. fisk said...

Det låter som något helt fantastiskt. Puma och Svegis igen. Och låten Puma sjöng var väl: Var är du i kväll, söta Marie? Jag har mina brev sparade från den tiden. Jag tror han brevväxlade med många. Snackade du med honom? Vad gör han?

jonas said...

Han är mycket fackligt aktiv, jobbar på Stadsmissionen. Och, visst, det var just den låten. Man kan se bilder på www.landskronadirekt.com