Skottland?

Obrigado. Jag vet inte vad du hade gissat på om du inte visste. Obrigado? Tack, på portugisiska alltså.
Gracias, det låter mjukare.
Vårt eget Tack och Danke har ändå en form av mjukhet.

I början av nittiotalet var Rickard och jag i Skottland. Edingburgh, St: Andrews där tidvattnet är så långt så långt.
Vi tog tåget till utanför Glasgow och färjan till utanför Belfast. Ringo Starr drack en half pint stout på soldäck, livakten (eller vad det var) hade liksom Ringo skinnjacka. Jag minns att jag hade ett par röda jeans och Rickard ett par blåa, vi bytte ibland under resan, för att se fräscha ut, kanske. Vi var så unga.
Skottland sticker. Taggigt och kargt.
Och Irland ska vara dom där bäljande kullarna.
"Cheers, mate ..." Känslan av vänlighet. Känslan av nyfikenhet. Här kommer främlingar. Jag vet inte.

Första gången i Sesimbra. Maj 1998. MIn mamma fyllde sextio. Min bror trettio, han och hans fru firade dessutom sitt bröllop. Jag och min syster delade rum. Vi spelade biljard på en bar lite upp i backarna, drack små öl. Spelade flipper också, vill jag minnas.
Jag blev förälskad, i Sesimbra.
Jag skulle snart ge ut min första bok. Jag skrev dikter som jag läste på Malmös småscener och övriga Skåne. Jag var en snubbe som skulle fylla tjugonio. Jag gillade att dricka, och sånt som hör därtill. Jag skrev i tidningar ibland. Jag mådde inte alls alltid bra. Men jag var kär i Sesimbra.

Portugal är kanske Skottland, ett lillasyskon i skuggan. Med den stoltheten. Portugal är kanske Skåne. Portugal är givetvis Portugal.

Johanna och jag hade bara varit ihop i några månader när vi hoppade av tåget i Lissabon och tog bussen till Sesimbra. Jag minns inte om vi åkte bro eller båt över Tejo, floden som heter Tajo i Spanien. Som mynnar ut i Atlanten och hela vägen som upptäckare använt i hundratals år.
Vi spenderade några atlantvindsdagar på Hotel do Mar, åt fisk och räkor. Drack väl vitt vin, kan jag tänka.

Man kommer uppifrån, man kommer från dom låga träden och den torra jorden. Man ringlar sej ner till den gryta som är Sesimbra. Man tittar snett upp åt höger, uppför branten ligger den gamla fästningen där den gamla byn låg. Men nu är Sesimbra en stad. Det är fisket. Det är portugisiskaturister från Lissabon somkommer på helgerna. Då står bilarna överallt på dom sala gatorna. Det är den grillade fisken, och tidvattnet som vänder. Det är pastelariorna där man ser fotboll på små teveapparater som sitter högt upp.
Det är den grillade kycklingen också.
Det är den grillade fisken.
Det är den särskilt salta luften och dom små grillarna utanför husen där sardiner fräser.

En månad var vi i Portugal när jag hade fått ett stipendium. Det var 2002, innan Elsa var född. Två veckor i Sesimbra. Och tåg till norr och söder. Aveiro med det höga fyrtornet och sanddynerna, dom pratar annorlunda portugisiska där.
Och sen söder, Albufeira. Där pratar man engelska eller tyska.

Elsa kom till Sesimbra för två år sen. Vi hyrde en lägenhet. Vattnet är så salt, uppfriskande. Och jag minns när vi lämnade i bussen. När jag vände mej bort. Kärlek förändras men finns kvar. Jag sa till Johanna att, givetvis ska vi åka till andra platser också, men jag vill alltid återvända hit.
Nu har vi en dotter till. När hon blir myndig får hon åka vart hon vill, men innan dess ska hon få komma till Sesimbra.

Jag fick lite bonuspengar som jag inte hade räknat med. Vi ordnade barnvakt. Jag beställde snabbt som en höna ... Jag ska åka på tisdag, Johanna kommer till Lissabon på fredag.
Sen kom förvisso inte alla pengar som skulle komma. Och sen tillkom vissa kostnader för andra saker i vårt liv.
Men har man inte avbeställningsskydd så får man lita på ödet: Det var meningen att jag skulle tillbaka till Sesimbra.