Snörp mej isåfall utifrån

Utanför skolorna kunde vi samma popsånger. Utanför skolorna låg parken där man kunde stoppa folkölen i en påse, slänga den upp i luften. Det fanns knep att stilla kolsyran. Det fanns knep att öppna med mindre sprut och skum.
Jag minns att Myran och jag gjorde det, bakom där getterna och rådjuren var inhägnade, nära hästarna. Men i en alldeles egen glänta.
Där dansrestaurangen Plantan hade legat. Där farmor och farfar, enligt legenden, hade träffats i tidernas begynnelse.
Skogen som en kung hade låtit bygga för sitt höga jaktnöjes skull.

Vi öppnade ölen mot varandras ansikten. Hade man varit dålig med knepen fick man sprutet i ansiktet.
Också en slags porrfilm.
The Who. The Wall. Smiths. Iggy Pop. Docenterna. Lolita Pop. Det goda livet. Sen kom Tracy Chapman i den där gamla teaterrestaurangen, lobbyn som vi målade vit. Och Kajsa och Malena. Ljuset i foajen, minns jag att Sara sjöng eller citerade när vi hamnade i något som just då var stort och vackert och spännande.

Dagarna innan. Dagarna med folköl. Helgerna med folköl.
Sen var håltimmen slut och det blev aldrig någon reda med studierna.
Sen var ungdomen slut och jag var plötsligt över trettio. Och det är ett skimmer av glömda minnen och felna minnen och sanna minnen och minnen som inte ens är minnen. Det är skrönor och nerpissade restaurangfönster i Helsingör. Fylleceller utan vatten.

Utanför skolorna var allting enklare eller svårare. Allt man aldrig skulle bli. Jag är en mycket gammal och ung trettionioåring.
Ni minns väl MacManus. Napoleon Dynamite. Eller är det bara jag som inte kommer ihåg.
Jag minns mackor och öl och en swimmingpool nära en bastu i Limhamn. Jag minns den smaken av frihet. Jag minns bildäck som fick punka. Jag minns, igår i samband med ett skivsläpp eller en ny show, ännu en välartad och gelékammad idiot som inte var en värsting. Men det hade kunnat gå illa, bla bla bla ... jo, jag kände en kille som kände en annan som hade sett en limtub på ett källargolv där det luktade söt rök ... jo, man får tacka sin lyckliga stjärna för att man kom ur träsket med benen och armarna intakta, med bara hjärnan avbiten av en smartare alligator.

Nedanför skolorna kilar råttorna i det hålet där jag aldrig vågar gå ner. Jag drömmer mardrömmar om gruvgångar, kistor och tunnlar där du aldrig kan resa dej. Jag drömmer mardrömmar om Teresienstadt, om gången under jag inte vågade gå. Jag får ingen luft. Jag vaknar efter fyra timmars sömn. Jag klagar inte. Jag vet att jag måste sova. Men jag vil inte tillbaka, jag vill inte ner i hålet. Jag vill inte bli inkörd i en turbin som stänger mina vägar ut.
Jag blev begravd av en snögrotta en gång. Jag hade benen utanför. Jag var livrädd. Det trycker sej ner i halsen. Det tränger sej in i mitt huvud.

Utanför skolorna. Utanför kyrkan. Låt gamarna ta mej. Lägg mej bara där. Låt måsarna hacka mej. Gräv bara inte ner mej. Låt råttorna gnaga mej in till skelettet. Lägg mej bara inte i en kista. Stäng inte in mej.