Wednesday, September 24, 2008

Framåt till gårdagen

Cirkusskolan. Elsa går där. Vi cyklar, alltid något sena, till Folkets park och Barnens scen. Elsa tar på sin ballerinadräkt. Och jag snirklar runt hörnet och tar en dubbel lättöl på Nobe på Kristianstadsgatan. Där har man ju några minnen från förr ...

... när jag bodde på Ystadsgatan i Svinaryssland. Oj, nu lyssnar jag visst på Doors, ett gammalt blandband. Roadhouse blues. Kommer ni ihåg Lars Saabye Christensens stora roman Beatles? Låt oss kalla den Jack i Oslo, nä ... låt oss istället kalla den romanen Beatles. Av den lärde jag mej att lyssna till Waiting for the sun. Där satte sej något alldeles nytt och extra när jag var sexton.
Men det är ju allmänt känt ... sen försvinner Doors när man fyller tjugofem, man tröttnar på ... jag vet inte, myten, legenden, romantiken.
Sen kommer ju Doors tillbaka ändå, som Passenger med Iggy. Bra låtar är alltid bra låtar. Som hela The Idiot, som hela Lust for life.
Det är skönt att bli äldre, även om man hatar och är rädd för döden. Men man går kanske mot försoning och en önskan om att hinna leva tills man är färdig. Att få dö nöjd ...
Jag kan säga att jag alltid har tyckt om Dan Hylander och Mats Rådberg. Jag känner mej inte det minsta ... corny. Kanske för att jag ljuger. Men kommer ni ihåg Den vita duvan? Sången som möjligen låg på Svensktoppen någon gång på sjuttiotalet, den var mycket bra. Och Jennie Jennie med Lasse Berghagen, vilken fröjd av melankolisk schlager!
Jag ska på begravning på torsdag. Det finns viktigare saker än vilken färg som är årets modernaste.
Nu sjunger Anders F Rönnblom. Han är inte alltid bra. Men han är alltid min hjälte. Den egna vägen. Som Affe, den demokratiske socialisten (enligt Mikael W på Bullen).

... när jag bodde på Ystadsgatan i Svinaryssland. Oj, nu lyssnar jag på Clash, den låten om Montgomery Clift, fast inte.
Annars tänkte jag på den tradiga mainstreambluesen som spelades på Nobe idag. Eller tänkte jag på när Danne och jag var där eller på Traktören, tidigt på dagen när livet var som det var. När vi kastade pil och gjorde serier som finns i någon låda nånstans. Samtidigt drömmer jag om Tindersticks.
Och vi kan prata tungorna blåa om Dylan och Cohen, min morfar och farfar om dom hade fått barn väldigt tidigt i södra Sverige. Det kan vi. Jag älskar min morfar och min farfar. Men Jeff Buckley gör den ju så bra, jag hör den nu, Halleluja! Och Bryan Ferry (min äldste farbror) gör ju A hard rains gonna fall, ja, perfekt.
Men jag väljer nog Bob och Leonard ändå.

Lou Reed, min buttre och folkilskne morbror. Som har lärt mej så mycket. Några av dom viktigaste sångerna. Om vi ska ta en hel plata. Songs for Drella, jag kan inte komma på någon som skulle knuffa den från dom fem bästa. Och New York till sjuttio procent.

... när jag bodde på Ystadsgatan i Svinaryssland tyckte jag om en tjej utan att vara kär. Hon hade en hund och pratade en form av värmländska (tror jag). Jag hade dödsångest. Jag hade sålt min cykel. Jag gick Nobelvägen dom flesta kvällarna, hem till henne för att ha någon som kunde ringa ambulansen om jag skulle börja dö.
Jag stannade till vid Nobe och tog två snabba när jag hade dom pengarna.
Samma bruna. Samma råa men hjärtliga.
Det är tio år sen nu. Det är tio år sen min första roman kom ut, i november. Någon borde ordna en fest och en återutgivning, hålla hyllningstal. Men så ser inte världen ut.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, hette boken. Och den sanningen kan du banka in i hjärta och hjärna utan att vara obotlig pessimist.
Det blir bara annorlunda.

2 comments:

P said...

The Doors är lite som Dan Andersson, av Gunnar Harding i något förord beskriven som den första poeten, då syftandes på tidpunkten han inträder i ens liv. Man upptäcker dom tidigt och man lämnar dom tidigt men dom följer ändå alltid med en.

Jonas Bergh said...

Det har du nog alldeles rätt i.