Där ... är solen

Denna skoningslösa bortskämdhet.
Jag äger den också.

Man kommer från ett hål i jorden. Man ser sina barn växa upp och dö. Man tror på något. Man acklimatiserar sej, möjligen.

Man sitter i en ful skinnfåtölj eller soffa. Man tycker att man har lyckats. Man tycker att man har ingen annan att tacka än sej själv. Men man älskar sin familj, dom nära och kära.
Man tittar på nåt dussindeckarskit på teve, och ett barn försvinner. Ett barn kanske dör.
Och man kanske skälver i hela kroppen.
Man kanske lurar fram en äkta känsla, för man har ju två barn som också bor i villan. Man har ju också en jävla irritation över kattajäveln som brukar hitta sin värme i närheten av bilen, på bilen. Den har ju klor, den lille skiten. Den kan ju repa. Och om jag kör på den, då är det mej det är fel på. Då är det mej dom förbannade insändarna i tidningen handlar om. Fan, vadå!? Det var väl inte jag som var ivägen. Det är väl inte jag ... som ... hur ska jag ... hinna ...

Man kanske ser sina barn växa upp några minuter om dagen. Man har ju inte tid ...
Man kanske slår på teven, Rapport eller Aktuellt. Ah, långt ända in i helvetet, dom visar ju bara tråkigheter, kan dom aldrig visa nåt roligt.
Intressant?
Vad är intressant?

Och barnen dör i Mexiko. Och barnen dör i USA. Och nån liten enstaka i Sverige (”Jippi, äntligen, det kan vi göra bra teve av" "Men ..." "Ja, jag vet, vi kör nåt om nationellt trauma, en gemensam sorg. Det funkar ..."). Och hundratals, kanske tusentals, i Afrika. Idag. Imorgon. Igår. När dina förfäder piskade negerryggar och startade det som ständigt pågår.
Men vi ska bygga en ny carport.
Men dom måste anpassa sej.
Men vi har bara hundrasjuttio kvadrat, den fjärde teven måste vara plattare.
Älskling, ska vi se Aktuellt?
Nä, det är bara tråkigheter.
Bag in box, så blir du kåt. Annars spöar jag dej.
Men, Thailand ...
Ja, det är PARADISET.
AIDS-medicin, ah i helvete, det är väl bra om dom knullar ihjäl varandra.
Vi får inte utrota lejonen ...
För att dom äter upp dom ... negrerna?
Nä, vi ska skjuta lejon, du ska få en päls av lejon, älskling.

Jag bor i en jordskorpa som jag alltid vill lämna. Jag bor bland alla er. Jag bor med mej själv. Det är skit nock.
Jag skäller på min äldsta dotter ungefär varannan eller var tredje morgon. Jag är en skit.
Kommer ni ihåg? När man sa att man var en skit? Kommer ni ihåg tiden innan? Ni vet, då ... när allt var rekorderligt och präktigt. Ordning och reda och vattenkammat och betongtrosor till flickkebarnen. Kommer ni ihåg?
Nä. Trodde väl det. Den tiden fanns aldrig.
Ingen erkänner något. Det ska bara trampas på, ner med dom drunknande huvuden djupare i dyngan.

Kjell Johansson, till exempel, kan man läsa. Eller Asfalt av Ivar Lo.
Man kan lyssna på en av dom få sånger Fred Åkerström skrev helt själv. Den han var tvungen att skriva. Den om hans uppväxt. Den han aldrig släppte på skiva under sin livstid. Hans ständiga dåliga självkänsla.
Och ni trodde att han bara var bullrig, dryg och bråkig.
Det är aldrig så enkelt. Det är aldrig så enkelt. Det är det enda enkla du behöver veta.