Paul Simon

När jag cyklade idag, slalom mellan isfläckarna och snön, tänkte jag på Paul Simon, lyssnade jag på Paul Simon. Låtar från Graceland, den mycket fina plattan. I nästa andetag, efter Bob Dylan och Leonard Cohen (ja, jag ska fylla fyrtio nästa år), i samma andetag som Joni Mitchell, bör man nämna Paul Simon som en av dom stora sångskrivarna.

I dagens samhälle där man pratar så mycket om frihet. Rätt att välja skola, sjukvård och vidare vidare. Rätten att i princip inte betala någon skatt alls. Rätten att skita i alla som har det sämre än en själv. Plasmateve, nya bilar, nya kläder, allt man måste ha.
I det samhället är det förbluffande hur fast förankrade många är i normer, dogmer, vilka gränser som inte får passeras. Saker som inte får sägas. Saker som inte får förändras framåt, nä, det ska vara som det alltid har varit. Nä, jag har lärt mej detta, nu är det så (den nya tekniken undantagen).
”VA!? Tänka lite, förstå något annat, ah nä, min far gav mej stryk och det blev en bra karl av mej.”
Ger du din fru stryk? Ger du dina barn stryk? Är du bättre än dom andra, dom som inte fick stryk? Har världen inte förändrats? ALLTID pågår den, ständig förändring.

På åttiotalet. När apartheid rådde i Sydafrika bojkottade alla rättrogna landet. Förutom Queen och några till som spelade i Sun City. Little Steven och en artistelit spelade in en singel som handlade om att man inte, på några villkor skulle spela i det rassegregerade landet. En bra låt.
Paul Simon åkte till Sydafrika och gjorde plattan Graceland. För detta blev han fördömd av flera.
Paul Simon spelade in en skiva med svarta musiker, gav dom jobb, spred deras musik. För detta fick han mycket skit.
I det rasistiska USA (precis som många andra länder) belönades han dock med flera grammys. Intressant, tycker jag.

När jag cyklade i solen idag tänkte jag på vilken förbannad tur jag har. Jag och Johanna har en ekonomi som gör att vi kan bo i ett (förvisso litet) radhus. Våra två barn får dela rum. Men vi har råd att resa utomlands flera gånger om året, mycket för att vi försakar annat, såsom tekniska prylar, kläder.
Men vi äter gott, lagar vår egen mat, köper dyrt kött och fisk för halva priset dagen innan sista förbrukningsdag.
Vi har föräldrar och syskon som ställer upp för oss på flera olika sätt. En tacksam trygghet.
I dagens Sverige finns det väldigt många som har mer pengar än vi, jag skulle tippa att vi ligger strax under mitten. Ändå klagas det.
Jag tycker att man ska reagera, klaga, men jag tycker också att man ska vara tacksam för det man har, tänka på andra.

Paul Simon spelade på nittiotalet in en platta i Sydamerika, där det dräller av USA-stödda vapen och drogkungar. Då var det ingen som gnällde. Men så fick han inga grammys heller.
Som Bob sjöng: tiderna förändras.

Och ... jag bara måste: The Sweet, en del av min tidiga barndom (Simon och Garfunkel, Lasse Berghagen och Sweet). Lyssna in, kolla in The sixteens. Wig Wam Bam (den enda sång jag sjungit på karaoke, två gånger). Jag minns fortfarande vad dom heter, tror jag, Mick Tucker (han som låg naken i en leopardsoffa i Poster), Andy Scott, Brian Connolly och Steve Priest.
Fox on the run, och den som låg på singelbaksidan, Miss Denemaur, eller något liknande. Skitbra.