Skön socialrealism får mej ibland att gråta, av vördnad

Jag är nog förhäxad, insugen. Det måste vara det bästa sen ... jag vet inte. Ibland, nästan hela tiden. Stabbed. Daddy´s gone. Flowers and football tops, Geraldine. Go square go. Ja, hela plattan, mer eller mindre. Jag älskar genomtänkt kvalitet blandad med innerlighet, känsla.

Jag brukar inte göra det. Vi kan ta Paul Auster, jag har inte läst en bok av honom, några rader här och där bara.
Det handlar inte om stolthet.
Det handlar inte om att vara speciell i vissa kretsar.

Jag har aldrig sett en hel Star Wars-film. Eller ET, för er som minns den barnklassikern. Jag minns bara hysterin. Och att hon verkar rätt cool som äldre, Drew.
Jag brukar alltså inte göra det, köpa böcker eller se filmer som blivit hyperhypade i media och av medmänniskor. Jag brukar sällan köpa skivor som en massa människor (pseudo?)älskar. Då hade det slutat med samlingar av Tomas Ledin, platthet.

Musik, böcker och filmer är för mej blodigt allvar, precis som politik. Jag måste in i det. Det betyder inte att jag inte kan hänge mej åt mer ”vanlig” underhållning ibland, tvärtom. Man måste skilja på saker bara.
Jag tittar stundom på Så ska det låta med mina barn och min fru.
Jag lyssnar på Ring så spelar vi i boden på lördagmorgnarna medan jag redigerar text. Svensktoppen titt som tätt. Da Capo är ett av mina favoritprogram i radio. Jag fyller i rutorna i Melodikrysset (klarar det i princip alltid). Ja, ni har rätt, jag är en sann renässansmänniska.
Jag tycker om populärkultur för folket. Bröd och skådespel. Ja, ni har rätt, jag är en sann Romare.
Jag hoppas att man kan gräva, ett djupare intresse. Ni vet, ringarna på vattnet. Det ena ger det andra.

Okej. Jag brukar inte göra det, köpa det där som alla andra redan har köpt.
Men jag brukar lyssna på Tracks på lördagarna. Där har jag hört Glasvegas. Några har tipsat mej också. Det höll på att få mej att låta bli, även om jag visste att det var right up my alley.
Det handlar om att känna att det är bara jag som förstår, det är bara mej dom talar till. Alltså ... exklusivitet. Ett tilltal rakt in. Tror jag.

James Allen i Glasvegas blöder, och glöder. Han måste berätta. Han skriver texter som jag avundas honom, råa med finess. Han sjunger dom med en eld som jag själv tror mej ha, men aldrig varit i närheten att lyckats fixa som sångare. Dialekten, jag har varit i Skottland. Jag har träffat människor nertvingade till London under Thatcherfascismen. Den desperationen. Dom historierna.
Dom dramer James Allen skrivit och sjungit in är skakande, skitig rockpoprock som brorsorna Reid, Glasvegas som deras mer dramatiska småbröder/systrar. Och ändå något annat, lite episkhet från U2 och Springsteen. Och, som allt bra, absolut sej själva. Detta är historien om det samhälle vi lever i, titta in.
Alltså, storslaget, men ändå en liten skitig pub. Titta in, på riktigt.

Jag läste en krönika (jag tror att det var Markus Larsson i Aftonbladet), hur blir framtiden för Glasvegas?
Bruce Springsteen gav ut två plattor innan Born to run (som på något sätt har med Glasvegas att göra). Efter det kom Darkness-skivan, hans bästa eller nästbästa.
Men han hade gjort dom där två hyfsade plattorna innan genombrottet (For you, Sandy, Rosalita m fl.)
Vi kan ta Magnus Johansson, han lyckades aldrig komma tillbaka till storheten i debuten.
Vi kan ta Jakob Hellman, jag träffar honom då och då, han lär nog aldrig ge ut en platta igen. Jag vet inte varför. Kanske för att han har gjort det han behövde göra, han kan inte göra det bättre..
Så är det kanske för Glasvegas också.
Kan man inte ge allt så är det lika bra att sluta.
Ebba dundrade in sin debut, fortsatte att dundra på Kärlek och uppror. Thåström blöder, glöder fortfarande som få andra.
Kajsa Grytts fängelseplatta är fantastisk.
Så ... Glasvegas ska ge ut en julplatta, en alldeles lysande idé, tycker jag. Jag ska köpa den.

Glasvegas hamnar här och nu på första plats just före Pelle Ossler och Robert Forster på min årsbästalista. Hello Saferide är något under, fyra stjärnor, för melodierna och den halvkyliga innerligheten, texterna och Andreas Matsson. Eldkvarn ännu lite längre ner, flera bra låtar, men ... gick det inte lite för fort den här gången, Plura? Sen kommer jag inte ihåg fler nya plattor.
Förresten, Håkan Hellström, kom den i år? Den var i alla fall hans tredje bästa, fyra stjärnor, på samma plats som Hello Saferide.
Kommer du ihåg när du hörde Darkness on the edge of town första gången? Badlands? Blues from a gun? Darklands? Sexnolltvå? Barn av vår tid? Vad ska du bli? Brev från ett torg? Och We´re only in it for the drugs? Där någonstans, som sej själva 2008, har du Glasvegas.