Vem har rätt att döma

Jag är en ofta glad och charmig kille, som man säger ...: enligt andra.
Besvärlig ibland, förvisso.
Åtminstone inte intelligent under genomsnittet. Jag är ingen buse. Jag är ingen slagskämpe. Jag är ingen knarkare eller brottsling. Jag är en fungerande familjefar som får dagislämning och ekonomi att hyfsat gå ihop.
Jag sa till Elsa innan idag att man måste vara lite galen, lagom galen. Hon undrade varför man måste vara lagom. Jag sa: Inte lagom utan lagom galen, halvgalen.
”Men du är ju helgalen.”
”Om jag hade varit helgalen hade vi aldrig kommit till dagis.”
”Då är du halvgalen.”
”Jag vet inte.”
Jag skulle säga att jag inom mitt skrå (skriveriet) befinner mej, inte bland dom bästa, men över medelnivån (även om inte tillräckligt många har fattat det, och jag pratar alltså inte försäljningssiffror).

Dom flesta av följande ”erkännanden” hände innan jag fyllde tjugotvå (en del gjorde jag i grupp eller med någon kompis):
Jag har eldat upp en stuga som dåligt ekonomiskt bemedlade stadsbarn och utvecklingsstörda ungdomar använde på sommaren. Det var underbart att se den brinna, då.
Jag har använt narkotika många gånger.
Jag har köpt narkotika.
Jag har stulit pengar.
Jag har smugglat in sprit olagligt till Sverige, underårig.
Jag har smugglat in narkotika olagligt till Sverige.
Jag har köpt hembränd sprit.
Jag har förstört kolonistugor.
Jag har stulit cyklar.
Jag har uppträtt mycket hotfullt, möjligen psykiskt misshandlat, en ung kvinna som jag älskade.
Jag har kört bil berusad ungefär femtio gånger.
Jag har varit ”vakt” när äldre killar stulit kläder och annat för att sälja.
Jag har suttit i fyllecell i Sverige eller Danmark flera gånger.
Jag har suttit en månad i fängelse.
Jag har snott en pump på en bensinmack och blåst upp en ballong som liknar Landskronas vattentorn, klättrat upp med hjälp av snören och spikar och satt fast ballongen ovanpå tornet. Ballongen? Fyrtio meter, med lyktor i. Sen sprängdes allt, av gasen. Det är därför hissarna fortfarande inte fungerar. Det är därför landskronaborna inte kan komma tillräckligt högt upp för att se att det finns en värld utanför stadens gränser.
Jag har stulit flera gånger på krogen.
Jag har suttit och ljugit för socialassistenter som bara tittat på mitt leende: ”Nä, men det blir nog bra, Jonas, det var en engångsföreteelse.” Ja, för fjärde gången, bra jobbat.
Jag har blivit förhörd av polisen i syfte att tjalla på droglangare som jag inte kände till.
Jag har fegt slagit och hotat yngre pojkar, fast inte ensam, det är jag alldeles för rädd för. (Det var en som var värd en läxa, men att slå och skrämma någon som är elva år, när man själv är fjorton och har en äldre kille med sej. Vad är det? En mobiltelefon?)
Jag har stulit golfutrustning på flera ställen i södra Sverige.
Jag har brutit mej in i obebodda hus.
Jag har telefonterroriserat en psykiskt labil lärare.
Och, jag har cyklat utan ljus på cykeln.
Och, jag har skjutsat olagligt på cykeln.

Jag har nog glömt en del, dessutom.
Sen har vi alla lagliga men smärtsamma svek, den listan kan du klättra till månen på, eller åtminstone upp till vattentornets tak och hämta ner den där ballongen, om du nu tror på den historien.

Jag är vit från en familj som tillhör den svenska kyrkan. Jag kommer från medelklassen, möjligen den övre medelklassen. Trygga familjeförhållanden.
Jag är inte ensam, det finns flera av dom människor som rörde sej kring mitt tonårsliv, som gjorde liknande saker. Dom flesta också från bra ekonomiska hemförhållanden.

Är jag arab?
Är jag muslim?
Ska jag utvisas?
Får jag komma in ... älskling?

”Jonas, det här låter ju förskräckligt. Är du en lycklig man?”
”Jag räknar i procent, sextio lycklig, då får man vara nöjd.”
”Var är du nu?”
”Jag börjar möjligen närma mej sjuttio procent nu, men man vet aldrig. Det är vågor på havet, det finns raviner och kvicksand och stigar som går fel i skogen som bara är kall fukt. Det finns ingen vila. Men ...”
”Men, Jonas?”
”Oron.”
”Oron, Jonas?”
”Ja, oron.”

Vem är du?
Rannsakar du dej själv innan du ger andra hopplöshetens långfinger?
Går du igenom din egen historia, dina egna tankegångar ínnan du hatar och vägrar förstå andra människor?

”Men, Jonas?”
”Jag ska aldrig igen ta mej under femtio procent lycka.”
”Hur högt har du varit?”
”Hundra, flera korta stunder, korta stunder korta korta stunder. Alkohol, lite annat skit. På väg iväg. Musik. Böcker. Ett golfslag. Kärlek från andra, till andra, en dotter som tittar just så.”
”Berätta.”
”Hela tiden.”

Får jag komma in ... Gud?