Innan dagis

Nu har den kommit ut, Nils Claessons självbiografiska bok som mestadels handlar om hans pappa, Stig Claesson.
Jag har hört populärjournalistiken kalla Stig (Slas) för folkkär. Och att det är som en mindre jordbävning att Slas inte var genomsympatisk, att han krökade och knaprade piller.
För det första: Vad är folkkär?
För det andra: Hur dumma tror media att människor är?
För det tredje: Alla vi som har haft någon sorts relation till Slas vet att han levde ett stundtals "syndfullt" liv. Att han var en svår jävel. Det är inget nytt.
Jag har läst ungefär tio recensioner av boken, dom flesta komplext positiva. Så måste det nog vara. Jag har inte själv läst boken, förlaget ville inte skicka den trots att jag hade forum där jag kunde publicera en recension. Men dom har väl fått nog med publicitet. Och det är bra. Ruin är ett litet förlag och det är roligt att dom kan dra in en större summa till verksamheten.

I dessa tider av finansiell kris är jag glad för att mitt projekt Unga Landskronaboken äntligen har skickats till tryck. Det är viktigt att hålla vad man lovar. Det blir en mycket tunn bok. Men dom som varit med har varit med. Det är en stor sak att se sitt namn i tryck. Några är ungdomar som inte kunde ge ett flygande skit för finanskris, den är ständigt närvarande i deras liv.

Så kom Quslings barnbarn från Norge till Rosengård (givetvis inte ledaren själv, hon vill ju inte få sina generaliserande floskler ifrågasatta), och svamlade okunnigt som vanligt (Lex SD). Arbetslöshet och utanförskap, fattigdom, ett system av utanförskap, visst är väl det bevis på att sharialagar härskar bland alla av Rosengårds över tjugotusen invånare? En okunnig retorik som vi alltför väl känner igen från alla främlingsfientliga partier i hela Europa, Skandinavien inte minst.

Det finns en intressant passage i Stig Hanéns bok om Mikael Wiehe, Kuba diskuteras. Wiehe säger att Kuba absolut inte är perfekt, men att det finns betydligt mindre fattigdom där än i dom flesta andra latinamerikanska länder. Kanske något att tänka på. För Kvällspostens Kent Hansson, till exempel, istället för att bara raljera självgott och fullständigt ytligt.