Tuesday, March 03, 2009

Jag vet inte

Här, i väntrummet, står inte allting stilla. Det skiner en sol och det blir varmt. Här i ... förrummet. Till vadå? Jag vet inte.

Jag tycker att jag knallat runt och småkrisat hela livet. I sommar fyller jag fyrtio år. Och jag går runt som en liten pojke. Jag har ännu inte lärt mej att förstå allt jag vill förstå. Jag har långtifrån gjort allt jag måste göra.

På den tiden när jag hade balkong. Var det lättare då? Jag vet inte. Jag längtar bara ut till bänkarna. Jag längtar bara efter lovorden. Och dom där jävla pengarna som jag inte har.
Jag cyklar ut till havet varje dag. Människor som inte förstår hav förstår inte hav. Jag förstår inte sjöar och barrskog. Jag känner mej instängd. Jag lider av klaustrofobi. Jag låtsas att jag aldrig kommer att drabbas av cancer, för jag vill inte in i någon förbannad cylinder.

Man har ju hört talas om fyrtioårskriser. Jag har ingen aning. Jag tycker bara att det är så fint när mina döttrar sitter sida vid sida och tycker om varandra.
Elsa och jag har börjat lyssna på Aston Reymers Rivaler. Hon tröttnade på Hasse och Lasse. Åtminstone för tillfället.

Här, i väntrummet, idkar jag min sentimentalitet. Jag idkar min livslust också, men oftast på en cykel eller i en simbassäng. Eller när jag lagar mat. Lax är gott. Spenat är gott. Ägg är gott, citron och kokt potatis.
Jag är mycket förtjust i grillpannan jag fick i julklapp.

Solen skiner och jag ska bara skriva en eller två sidor till. Sen ska jag ut i det som kanske är den första vårdagen, om man idkar hoppfullhet.

Så blev det ändå nästa dag. Klockan är sex på morgonen och man kan tycka vad man vill om Per Svensson. Men en förbannat bra skribent är han. Dagens text på Sydsvenskans kultursida är briljant.

4 comments:

Unknown said...

Du, de där kriserna börjar redan vid trettio. Och ännu värre är det då man som jag tappat ett helt år av sin ålder.
Trodde jag skulle fylla trettiotre. Men ack så fel jag hade...
Kris, är ordet för dagen!

Anonymous said...

För min del började krisandet vid sex, blommade ut vid sexton års ålder. Sen dess har det gått upp och ner, jag har tillåtit mej själv att må dåligt, för att kunna må bra, för att slippa den stora bomben.

Anonymous said...

Jag vet vad du menar, som Loudon Wainwright sjunger: "doing the math don’t bring satisfaction no more addition now, it’s all subtraction".

Anonymous said...

Jag håller med angående Per Svenssons artikel "Vid vägs ända"; mycket bra text! Vart fan är vi på väg egentligen?!